Öl är gott, resor är kul.

Denna våren och försommaren har för min del innehållit rekordmånga resor, i onsdags var det dags för ännu en. Destinationen var Trondheim tillsammans med tre kamrater. För åttonde året i rad besökte jag en ny stad i Norge, en trevlig tradition börjar det bli.

Skönt nog fanns det bara ett mål med resan, att dricka öl. Efter en timmas flight från Arlanda landades det på Trondheim Lufthavn, Vaernes. Flygbussen togs till stan och det checkades in på det mycket centralt belägna Radissonhotellet.

Vår första anhalt blev Vinmonopolet Bankkvartalet, som låg i närheten av hotellet. De hade ett för att vara Norge stort utbud av öl, ungefär 200 olika. Jag var förstås mest nyfiken på några inhemska även om det även slank med en dansk. Priserna var förstås högre jämfört med Systembolaget, ja Norge är Norge.

Flaskorna lämnades på rummet och sedan tog vi en kort promenad till Trondhjem Mikrobryggeri som öppnade 15:00. Det är ett ganska stort ställe med klassisk mörkare inredning av träd och med hyllor innehållandes äldre ölflaskor. De serverar bara sina egna öl, under vårt besök hade de åtta olika på fat, självklart provades samtliga. Ölen fanns att köpa i fem olika storlekar, från 0,1 till 2,0 liter. Priserna varierade mellan 18-322 NOK.

Trots att vi nästan var ensamma i salongen var servicen lite slö, det var ingen som direkt sa att vi själva skulle ta menyn och studera utbudet. Maten var klassisk pubmat, mitt val blev en hamburgare med pulled pork. Den var ok men inte mer än så.

Ölen var av skiftande kvalitet, några direkt tråkiga men ett par var i alla fall ok. Godast tyckte jag att Trondhjem India Pale och Trondhjem Brewers Out Stout var. Förstnämnda var hyfsat humlad och med doft och smak av grapefrukt, ananas och lite "blommor". Den var inte så bitter. Stouten var söt och lätt rostad med choklad och kaffe. Tyckte mig även ana en gnutta vanilj. Båda fick betyget 3.3/5.

När vi kände oss klara gick vi vidare till nästa ställe, Den Gode Nabo som inte låg alltför många minuter ifrån Mikrobryggeriet. En stor fördel med inte alltför stora städer är att det är promenadavstånd till det mesta, Trondheim inget undantag. Den Gode Nabo var ett ställe som jag direkt gillade, inredningen påminde en hel del om ett äldre fartyg i träd. (kan det bli bättre?) 14 fatöl hade de och ungefär 100 flaskor. Mat fanns det också även om vi inget åt. Servicen var snabb och vänlig, ett par av de anställda var svenskor vilket inte är en ovanlighet i Norge.

Alltid då jag ser något nytt från Ægir Bryggeri slår jag till. Det är ett bryggeri vars öl mycket sällan hittas i Sverige. Ægir var i den nordiska mytologin en jätte som härskade över haven. Det kanske kan vara värdefull information att vid tillfälle briljera med?

Ölet som köptes var Ægir Ylir Julebrygg, i vissa lägen är jag inte det minsta konservativ så det var inga problem att beställa en sådan öl trots att det var juni. Ölet var fruktigt och kryddigt, särskilt då apelsin och ingefära. Inte fantastisk men klart drickbar. Det exakta priset har jag glömt men det låg på ungefär 140 NOK för den fagra buteljen.

Bara ett par stenkast ifrån Den Gode Nabo ligger Antikvariatet som har en cafédel men även en pubdel. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut vart vi satte oss. Även här var inredningen fantastisk, bokhyllor vart än ögat tittade. Dessutom spelades det livemusik, norsk och utländskt jazz. Riktigt mysigt även om mina resekamrater kanske inte höll med till 100%.

Såvitt jag kunde se hade de sex olika fatöl samt ungefär 50 olika flaskor. Även här fanns den en Ægir som var ny för mig, Ægir Gævle. Det intressanta med den är att ölet legat på fat från Mackmyra, något som onekligen kändes i ölet. Det fanns tydliga spår av whisky och torv. Även lite rök, rostad malt och lite frukt. En bra öl. Austmann Bryggeri är ett bryggeri hemmahörande i Trondheim. Tidigare hade jag provat några av deras öl på SBWF i Nacka 2013. Antikvariatet hade ett par av deras på fat förutom några flaskor. Austmann Northumberland fanns på fat så en sådan fick det allt bli. En snäll och lättdrucken Brown Ale handlade det om, har för mig att den slank ner snabbt.

Till min stora förtjusning hittade jag även en ny öl från Nøgne Ø, något som sannerligen inte är så lätt längre. Nøgne Ø Asian Pale Ale är öl nummer 71 som jag druckit från det fina bryggeriet. Ölet i fråga var lätt och uppfriskande med tydlig smak av citrongräs, citrus och apelsin.

Precis som Den Gode Nabo var Antikvariatet ett ställe som jag direkt blev förtjust i, lugnt och skönt och med en härlig egen stil.

Trots att det var så trivsamt gick vi vidare, det högst rankade ställe i Trondheim, Daglighallen, ville vi förstås besöka. Något vi (jag) hade missat var att de har stängt under sommaren då det främst tycks vara ett studentställe. Nåväl, ingen panik. Grabbarna tyckte mest om Den Gode Nabo så vi återvände dit. Det var lite mer livat under kvällen även om det i det stora hela var relativt lugnt.

Mitt tempo började mattas då vi ändå varit från hotellet i runt nio timmar men en öl orkades i alla fall med, Austmann/Voss The Hopressor vilket var en grumlig och förfärligt ful historia. Söt och maltig med alkohol, gräs, kola. Inte det godaste som jag haft äran att dricka.

En sista skärmsläckare blev det sedan på hotellrummet, Mack IPA. Den påminde inte mycket om en IPA, däremot om en vanlig lageröl med lite mera humle än "normalt". Orkade inte dricka upp allt.

När man bokar rum på Radisson finns det en möjlighet att ange "övriga önskemål". Vi skrev på skoj att vi gärna ville ha en bild på Kevin Bacon i ett av våra rum, något som hotellet fixade då vi var ute och härjade på stan. Där snackar vi om service och om en redan nu legendarisk händelse. Undrar om man nästa gång vågar be om en bild på Samantha Fox? Är nog lite för blyg för att våga göra det.

Trondheim är en stad väl värd att besöka, inte bara för ölets skull utan det finns en hel del annat att utforska. Eftersom vi bara var där i ett dygn hann vi inte mer ölmässigt än vad jag försökt beskriva i ovanstående text. Japp, jag återvänder gärna.

Under mitt senaste besök i Köpenhamn i maj tog jag förstås en sväng förbi Kihoskh, ett ställe som har ett fint utbud av öl till kanske Köpenhamns bästa priser. Öppettiderna går det inte heller att klaga på, exempelvis gäller 07-01 måndag till torsdag. Numera verkar det som att vem som helst får gå ner i deras källare och själv plocka ur hyllorna. Eller vem som helst kanske inte stämmer, gissar att man måste ha en hyfsad vandel för att få göra det. Jag blev i alla fall godkänd och tur var väl det.

Ytterligare en kul detalj med Kihoskh är att de genom åren haft egna öl från Mikkeller samt även andra bryggerier. I maj köpte jag bland annat två stycken sådana, Beer Here Kihoskh Pale Ale och Mikkeller Kihoskh APA. Häromdagen hittade jag de bägge flaskorna i skafferiet och insåg att det var läge att dricka dem.

Bägge ölen är en American Pale Ale med alkoholhalten 5,5%. Färgmässigt fanns det olikheter, förstnämnda var mer åt det gul/guldiga hållet. Mikkeller var mer orange. Skummen var snarlika, vita och fluffiga.

Upplevde båda ölen som lätta, välhumlade och med en torr avslutning. Skillnader fanns, Mikkeller var mer "tropisk" i smaken. Ölet från Beer Here var aningen beskare och med en touch av lime som jag inte uppfattade i Mikkeller. Fanns även lätta spår av jäst som jag inte uppfattade i Mikkeller.

På det hela taget två snälla och lättdruckna öl, öl som är fina att ha hemma då man inte känner för att dricka något alltför avancerat. Nästan varje gång Kihoskh besöks finns där en ny "egen"öl, oftast då från nämnda Mikkeller. Utöver det har de en hel del kul öl från USA och Belgien liksom annat smått och gott. För den som inte avlagt ett besökt är det verkligen hög tid att göra det.

Som bekant öppnade Mikkeller Bar Stockholm i mars, allt som oftast är baren väldigt välbesökt. Visst kan det vara kul då det är mycket folk och stimmigt men ibland är det motsatta också i högsta grad skönt. Ett tips är att besöka Mikkeller på en söndag, gärna så tidigt som möjligt på dagen. (de öppnar 14:00). Jag var inne på ett snabbt besök förra söndagen, i lokalen var det inte fler än en handfull personer, lugnt och skönt alltså, en perfekt jobbmiljö då några nya öl ska provas.

Det som framförallt lockade mig var de tre nya ölen i Mikkellers spontanserie, Spontandoublekiwi, Spontandoublepomegranate och Spontandoublegrapefruit. Kiwivarianten tycker jag smakade lite väl mycket vinäger, den var rejält syrlig. Nja, bland den sämsta i spontanserie. De två andra däremot var betydligt godare, särskilt Doublegrapefruit tyckte jag om. Den smakade verkligen grapefruit, funk och lite citrus. Torr och med en fin syrlighet.

En Mikkeller Nossebajer satt fint efter de tre inledande ölen, en färsk och uppfriskande IPA med ananas, hö och citrus. Den var inte så bitter, förmodligen en riktigt stabil sommaröl.

Tanken var att inte prova så många öl men ibland går det inte att låta bli att testa några bonusöl. Tre sådana var To Øl Black Ball Ballistics, To Øl Half N Hafnia och De Molen Hel & Verdeomenis 666-ish. De två ölen från To Øl var goda utan att vara briljanta. Ölet från De Molen däremot var riktigt gott. Mycket bitter choklad, ek, lakrits, portvin och lite svaga toner av bär. Kroppen var härligt tjock och avslutningen lång och värmande.

Precis som vanligt var servicen vänlig och synnerligen bra. Att besöka Mikkeller på en söndag är verkligen något att rekommendera då det som sagt är lugnt och skönt. Det finns tid för prat och analyserande. Jag är väldigt övertygad om att jag kommer att återvända.

Förra veckan bjöd på en sådan där värme som gör att man blir skönt loj, det enda vettiga att göra är att dricka öl, intag av vätska är ju som bekant viktigt då det är varmt. Det gamla vanliga gänget samlades på Basunen för en dag i ölets tecken, ja det blev även väldigt goda hemmagjorda hamburgare samt lite annat smått och gott. Det blev ett gäng öl, bland annat sommaröl från Belgoklubbens senaste låda.

Måste säga att jag gillar Belgoklubbens lådor. En del av ölen har skådats på plats i Belgien utan att det blivit något köp. Som regel är det intressanta öl som aldrig smakat tråkigt. Hoppas att det fortsätter så.

Nu är det ingen idé att nämna alla ölen som dracks under dagen och kvällen utan jag plockar ut några som jag fann extra intressanta, för att inte tala om suveränt goda.

Efter att ha suttit i några timmar var det matlagning som gällde, det blev som sagt hamburgare på hemmamald högrev. Under själva matlagningen var vi förstås tvungna att ha något i glaset, FiftyFifty Imperial Eclipse Stout - Elijah Craig 12 Year Barrel var ju onekligen en fin sådan. Nu har jag inte haft förmånen att prova alltför många Eclipse men precis som med de tidigare varianterna är det särskilt balansen och den mjuka fina munkänslan som ölen har som jag särskilt uppskattar. Denna varianten hade en hel del choklad, vanilj och bourbon. Inte extrem på något sätt utan riktigt fint drickbar. Stabil öl minst sagt.

Constant Companionär en liten ölimportör som startades 2013. De var valt att arbeta med mindre bryggerier som har en begränsad produktion, så långt ifrån de stora drakarna man bara kan komma. En av dessa bryggerier är enligt mig svårt underskattade Geuzestekerij De Cam. Tidigare i år släppes deras De Cam Oude Lambiek anno 2009 i en mycket begränsad upplaga. Som tur är fick jag tag på en flaska.

Det var en väldigt trevlig öl helt utan kolsyra. Soft och uppfriskande. Äpplen, lite vinäger, funk, ek och lite frukt. Balanserad och inte så syrlig. Riktigt bra vuxensaft om det ordet får användas. Tack till Constant Companion som lyckades få in några flaskor.

En öl som kanske inte var kvällens godaste men som ändå kändes passande var Midnight Sun Arctic Devil, en Barley Wine som köptes i San Francisco i februari. Söt det var den med karamell, portvin och en del malt. Passade fint till osten och cigarren.

Ännu en liten ölprovning avklarad, fler lär följa.

För en dryg månad sedan bestämde jag mig för att åka till Malmö den sista helgen i juli. Det är en stad som jag alltid gillar att besöka och då inte bara för ölets skull. Min första tanke var att åka ensam med sedan insåg jag att det trots allt är trevligare med sällskap, hörde med Eddan om han möjligtvis ville följa med, det ville han!

Det blev en lättare korrigering av resplanen, istället för att flyga ner på fredagen blev det en eftermiddagsflight på torsdagen. Fredag till söndag skulle det sovas på Scandic Triangeln men den första natten i Malmö tillbringades på Radisson Blu. Det visade sig vara ett bra upplägg eftersom nämnda torsdag då kunde ägnas åt ett par ställen som ligger i närheten av Radisson.

Innan något ölställe besöktes blev det ett besök på Systembolaget Hansa, mat och en ganska lång kvällspromenad mot Västra Hamnen, den nya fina stadsdelen i Malmö. Ja det är förstås särskilt fint på sommaren då det bjuds på paradväder. Tyvärr var inte badbyxorna med, snacka om nybörjarmiss!

Hade kunnat sitta kvar i en timma till och tittat på havet och folklivet men törsten började visa rejäla tendenser till att vinna övertaget. Sagt och gjort, det var bara att knalla iväg till Hamnmästaren. Under mina tidigare besök på Hamnmästaren har det varit lugnt, nu var det ganska mycket folk. Tror att alla satt utomhus, ja något annat hade känts fel i den ljumma kvällen.

Började med en Hamnmästaren, hade utan problem kunnat svepa ölet men då jag försöker vara en gentleman gjorde jag inte det. Ölet var förstås väldigt läskande och satt som ett smäck.

Därefter var det läge att prova de två nya ölen som fanns bland tapparna, först ut Malmö Brygghus Keykikane vilket är en "kokosporter". Det var en behaglig porter med en hel del choklad samt en dos kokos. Inte alls tung men med en munkänsla som var åt det krämiga hållet. En stabil öl helt klart.

Nästa nya öl var Malmö Janets Brown Ale som var en brown ale med mer humle än vad jag normalt förknippar med stilen. Frisk och lättdrucken med en bitter avslutning som hade en del karamell men även spår av ananas.

Vid det här laget började klockan närma sig 23, det vill säga stängningsdags så vi bestämde oss för att knalla i runt fem minuter till The Bishops Arms Savoy, ett ställe som jag bara besökt en gång tidigare (2012). Där var det ganska lugnt, utbudet på fat var inte så märkvärdigt så det fick bli ett par flaskor.

Det är sällan jag stöter på något nytt från isländska Ölvisholt Brugghus men i ena kylen fanns Ölvisholt Vatnajökull Frozen in Time. Det är en söt Belgian Ale med torkad frukt, honung, jordgubbar och en viss maltighet. Drickbar men långtifrån den godaste ölen jag druckit i år.

En flaska till hanns med, nämligen en från Schweiz. Trois Dames la Fraicheur du Soir au Basilic var det enkla namnet på ölet. En uppfriskande witbier där basilikan verkligen kändes både i doft och smak.

En sista öl blev det på rummet, en öl från lokala South Plains Brewing Company med namnet Hoptimus Erectus. Tycker att doften var helt ok med humle och en touch av tropiska frukter. Smaken var fyllig och riktigt bitter. Tyvärr fanns det en touch av något som påminde om smör som var lite störande för att ett ge ölet ett högre betyg.

Mer än så blev det inte på torsdagen men ett par till dagar väntade så panikkänslan var skönt nog inte alltför stor.

Efter att vi checkat ut från hotellet begav vi oss till Teknikens och Sjöfartens hus som jag helt missat att besöka under samtliga tidigare besök i Malmö. För en ubåtsnörd som mig var det förstås riktigt kul och intressant att få gå ombord på U3 som ligger permanent vid museet. Min första ubåt besökte jag redan 1988 i Kiel, lumpen gjordes på Ubåtsskyddskompaniet. Ja det här med ubåtar har alltid varit högst fascinerande. En favorit är att titta på den förlängda versionen av Das Boot samtidigt som tysk husmanskost och öl konsumeras.

Efter det trevliga besöket hämtades väskan på Radisson och slöa som vi är tog vi tåget mellan Malmö C och Triangeln där vi checkade in på Scandic. Det hotellet är inte lika fint som Radisson men är ändå helt ok, ligger dessutom strategiskt till om man är ute efter att besöka några olika ölställen.

Innan vi började prova öl intog vi en som vanligt sjukt god gyros på enligt mig Sveriges bästa gyrosställe, Gyros Pita som ligger ett stenkast eller två från Möllevångstorget. Första gången jag besökte det stället var 2002, är fortfarande lika häpen nu som då. Hur kan det vara så gott?

Mätta och belåtna knallade vi till det nyöppnade Beer Ditch, ett ställe som drivs av makarna Ekne med familj. Jag tycker att det är så underbart kul att man i 50-årsåldern byter karriär och startar en pub. Det har varit riktigt intressant att följa vandringen från att de tog över lokalen och senare öppnade Beer Ditch.

Det första jag kunde konstatera var att lokalen var mysig och lagom stor. Då vädret var mer än varmt satt alla gäster utomhus. Sju olika öl på fat fanns det liksom ett gäng väl utvalda flaskor. Som första ställe i Sverige serverade Beer Ditch Ritterguts Gose på fat. På flaska är det en trevlig öl men på fat ännu godare. Riktigt läskande och skönt drickbar.

Ett par öl till hanns med innan Kristopher från Kornmalt & Humlekottar anslöt. Att träffa KP är alltid lika trevligt, av någon anledning blir det alltid en massa snack om öl och resor, så även nu. Måste erkänna att jag blev lite avundsjuk på hans reseplaner inför de kommande två månaderna. Lite senare anslöt även hans fru.

Beer Ditch hade fått in några flaskor från italienska LoverBeer som förövrigt importeras av Constant Companion. En flaska LoverBeer Saison De L'Ouvrier och LoverBeer Nebiulin-a köptes. Bägge ölen var riktigt goda även om min favorit var den sistnämnda som var skönt "funkig" och vinös utan att bli för extrem. En god hamburgare blev det också. (tyvärr missade jag att fota den)

Ett besök på Beer Ditch känns som ett givet inslag på framtida besök till Malmö. Stället kändes familjärt och vänligt. Priserna var bra och utbudet i högsta grad stabilt. Önskar verkligen familjen Ekne all lycka med sin satsning.

När man ska på ölrunda är det alltid bra att ha en guide som vet var de olika ställena ligger även om vi nog hittat till På Besök som låg typ på andra sidan gatan från Beer Ditch. Det blev bara en bägare på På Besök men det är ett ställe som jag gärna kikar förbi igen. Verkade avslappnat och med ett helt ok utbud av öl.

Vår nästa anhalt blev Söder om Småland som även det var ett nytt ställe för mig. Sannerligen inte illa att på en och samma kväll besöka tre nya ställen som dessutom låg i närheten av varandra. Söder om Småland var lite mer "seriöst" jämfört med På Besök. Maten såg riktigt intressant ut, ja det kanske är läge att äta där vid tillfälle? Ett par flaskor blev det, Omnipollo Magic #3,14 - Wildflower Honey Saison och Omnipollo Magic #7 - Pineapple/fresh spearmint Wit. Av dessa har jag tidigare druckit den sistnämnda vilket också är den godaste av de två.

Kvällens sista stopp tillsammans med KP och Caroline blev Malmö Brygghus. Att sitta på deras uteservering drickandes en öl eller två är verkligen inte fy skam.

Efter att vi fått skjuts till Bishops Arms Gustav Adolfs Torg där vänner från Uppsala skulle mötas sa vi farväl till KP och Caroline. En trevlig eftermiddag/kväll var det vill jag lova med de två sköna profilerna. Ännu var dock inte törsten helt släckt.

På Bishops Arms var det rätt stimmigt, många semesterfirare av blandad sort. En lirare glömde helt bort sin fru och valde att tränga sig in vid vårt bord, vad som än sades så tyckte han att det var det bästa han hört. En riktig profil som man bara gott kunde garva tillsammans med.

Ölmässigt tycker jag att Bishops Arms vid Gustav Adolfs Torg är en av de bättre i kedjan. Under besöket dracks bland annat en Stronzo South Hill Stout som var krämig och bjöd på en hel det gott som mörk choklad, aska och lakrits. Bryggeriet har tyvärr lagt ner verksamheten så alltför många fler öl lär det inte drickas från Stronzo. Det är sannerligen inte ofta jag ser öl från Dogfish Head i Sverige så det kändes givet att ta ett glas My Antonia vilket är en Imperial Pilsner. En stabil sådan med mycket humle, citrus och bröd. Avslutningen var bitter. Av den hyfsat starka alkoholhalten på 7.5% märktes inte mycket. Det blev även ett smakprov av BrewDog Hello My Name is Päivi vilket är en DIPA smaksatt med havtorn från den finska kusten. Som med de flesta andra ölen i "Hello My Name is-serien" lyckades jag knappt känna något av bäret i fråga. En fullt drickbar öl men något saknades trots allt.

En riktigt härlig fredag var det men i ärlighetens namn kändes det rätt skönt att rätt sent på aftonen krypa till kojs. En dag till återstod, mer om den dagens äventyr i nästa inlägg.

Lördagen började med en rejäl sovmorgon, ja såpass rejäl att hotellfrukosten bommades. (varför är det knappt några som erbjuder senare frukost än 11:00?) En hamburgare fick det istället bli till frukost, efter det lite allmänt flanerande på stan innan det var dags ett bege sig till Staffanstorp för att gå på Brekeriet Bar. Vi hade en felaktig bussbiljett som bara gällde i zon ett i Malmö, Brekeriet ligger i zon tre men busschauffören brydde sig inte nämnvärt utan lät och kliva ombord. Efter att ha åkt buss i ungefär 20 minuter gick vi av i Särslöv och promenerade i runt 10 minuter, sedan var vi framme.

Brekeriet Bar är ett arrangemang som grabbarna på Brekeriet tillsammans med medhjälpare arrangerar den sista lördagen i juni, juli och augusti i år. För den som missat juni och juli så finns alltså fortfarande chansen. Ett väldigt familjärt och mysigt arrangemang där ett flertal intressanta öl fanns att köpa, både på fat och flaska. Någon entréavgift existerade inte däremot fick man ett glas vid "entrén". Ytterligare glas gick att köpa för den som ville det. Nu var det aldrig några direkta köer under besöket så det gick alldeles utmärkt att gå fram med sig glas och beställa öl.

Några nya öl från Brekeriet provades, av dessa blev jag riktigt förtjust i Brekeriet Rosétte som var riktigt, riktigt uppfriskande i det varma vädret. Sköna bäriga toner inlindat i funk och brett. En öl jag gärna dricker igen.

Eftersom vi anlände på eftermiddagen var några av ölen slut, däribland min gamla favorit Brekeriet Cassis men det gjorde inte så mycket då det bland annat gick att köpa fler glas av Rosétte.

En annan öl från Brekeriet som inte var riktigt lika god men ändå klart intressant var Brekeriet Öl med salt och koriander. Ölet både doftade och smakade mycket koriander, gillar man inte nämnda krydda så har man nog problem med ölet. Själv gillade jag det, fanns även en viss gnutta av salt liksom den vanliga dosen funk och en liten dos parfym. En flaska kostade 60 kronor vilket förstås inte var något att bråka om. Det fanns även mat att köpa för den som ville det liksom läsk och vatten om man mot förmodan inte tycker om öl eller till sin stora fasa måste köra bil.

Är bra sugen på att gå på årets sista Brekeriet Bar, lördag 30/8 men det återstår att se om jag har möjlighet att göra det. Evenemanget var riktigt bra och skönt avslappnat. Pricken över i:et hade varit om man kunnat köpa med sig en flaska eller två, undrar om gårdsförsäljning hinner bli tillåtet under min livstid?

Väl inne i Malmö igen så det blev det kvällsmat, behöver nog inte skriva ett det blev en favoritgyros ännu en gång. Varför äta något annat typ?

Efter det var det bara att knalla över till Malmö Brygghus där kompisar från Uppsala och Stockholm satt och väntade. Anders "Malmö Brygghus" Hansson, eller "Stor-Anders" som jag kallar honom bjöd med oss på en rundtur där vi fick se en massa intressant.

Bland annat fick vi höra om expansionsplanerna, vi fick se hemliga öl som låg och gottade sig i sina tankar. Det mest intressanta av allt var att få höra om den nya baren som förhoppningsvis invigs lagom till bryggeriets fyraårs-jubileum i november. Själva bardisken ska vara närmare 20 meter lång med 42 olika tappar, varav 15 kommer att vara från Malmö Brygghus. Fem av tapparna kommer att vara dedikerade åt suröl. Onekligen låter det som den ljuvligaste av poesi. Kan knappt bärga mig inför ett besök i den baren.

Under rundturen bjöds vi på en Canned Wheat direkt ur tanken. Kan meddela att den var mer bitter än den helt färdiga produkten, humlen rev riktigt fint. Stort tack till Anders som lät oss följa med på rundturen.

När vi var klara med det satte vi oss utomhus och avnjöt några goda öl i den ljumma aftonen samtidigt som vi fortsatte att prata om öl, ett av de mest käraste samtalsämnen som finns. Drack några gamla favoriter men det blev även en ny, Malmö Rookie IPA. En skönt drickbar öl som hade en hel del humle, ananas, hö och citrus. Avslutningen var fint bitter. Ibland leker verkligen livet.

Återigen kan jag inte bli annat än imponerad av både Brekeriet och Malmö Brygghus. Bägge gör för det mesta väldigt bra öl med en egen touch och stor känsla vilket uppskattas. Malmö som öldestination blir bara bättre och bättre. Det är nästan så att det snart är läge att flytta ner.

I onsdag var Eddan, Eirik, Silenzi och jag ute på en enklare onsdagsrunda, den sista för Silenzi för ett tag då han snart ska bli farsa. Tidigare i år öppnade Nya Carnegiebryggeriet i det gamla klassiska Lumahuset i Hammarby Sjöstad. Ingen av oss hade tidigare besökt stället så det var förstås intressant att se vad de hade att bjuda på.

Vi var framme vid 16-tiden, uteserveringen skulle öppna 15:00 men då det regnat lite på förmiddagen var den stängd då vi anlände, det var bara att vänta tills 17:00 då huvudbyggnaden med restaurangen öppnade. Den knappa timman slogs ihjäl med att promenera omkring i Hammarby Sjöstad som kryllar av fina och löjligt dyra lägenheter.

Väl inne på bryggeriet kunde jag snabbt konstatera att lokalen kändes rätt "kall" med avsaknad av en riktig själ. Sju egna öl fanns på fat liksom en från samarbetspartnern Brooklyn Brewery. Av dessa öl var fem nya för mig, samtliga från Nya Carnegiebryggeriet.

Vi nöjde oss med att dela på två provbrickor som kostade runt 150 spänn styck om jag inte minns helt fel. Rent generellt tycker jag att ölen var ok men aningen "intetsägande" eller vad som nu skulle kunna vara ett lämpligt ord. Bäst tycker jag att Nya Carnegiebryggeriet Kellerbier var. Lättdrucken och utan några fel. Munkänslan var krispig och torr, i smaken fanns citrus, humle, brödig malt.

Det mest udda ölet var Nya Carnegiebryggeriet Akvawit vilket är en slags witbier. Söt med en hel del fänkål, mint och lätt jordighet. Nu dricker jag typ aldrig akvawit (senast var någon gång på slutet av 1990-talet) så har lite svårt att veta hur lik den är en riktig sådan.

Det är alltid kul att besöka nya bryggeripubar men det känns som att Nya Carnegiebryggeriet är ett ställe som jag inte lär vallfärda till om de nu inte börjar ta fram godare och mer intressanta öl.

Kvällen var ännu ung så vi tog färjan över till Södermalm och knallade i runt 20 minuter tills vi kom fram till smått legendariska Svejk. Som alltid var det mer eller mindre fullsatt på Svejk men vi hade flyt och fick ett bord för fyra tämligen omgående.

Svejk är ett sådant där härligt ställe där man kan vara sig själv för några timmar. Ölen är förstås alla från Tjeckien, alla har druckits förr. (förutom då de kör några specialare). Att bara sitta och njuta av en sejdel eller två utan att behöva analysera är ibland ytterst befriande. Maten är som alltid riktigt bra, stora sköna portioner med tjeckisk husmanskost. Den typen av mat som jag älskar mest av allt. Avskyr att gå på restaurang och inte bli mätt.

Ett sista stopp blev det på Akkurat, där var det dock så väldigt mycket folk att det bara blev en öl, Skebo Sambucus Superbia som i sann Skebo-stil var väldigt lättdrucken och utan några krusiduller. Ölet i fråga smakade verkligen fläder vilket gav den en klart somrig känsla.

Återstår att se när vi fyra gamla slitvargar nästa gång får tillfälle att besöka ett pilsnerpang ty lika trevligt som alltid det är det.

Det är sannerligen inte ofta jag inom loppet av en dryg vecka få chansen att besöka två nya bryggeripubar i Stockholmsområdet. I förra veckan var det som bekant Nya Carnegiebryggeriet som besöktes tillsammans med grabbarna, i fredags passade jag på att besöka Fjäderholmarnas Bryggeri.

För att ta sig till bryggeriet på Fjäderholmarna får man ta båt från Slussen, en tur som tar ungefär 25 minuter. Trots att jag älskar havet och skärgården så var det mitt livs första besök på Fjäderholmarna. (kanske just därför?). Under båtturen kom jag i samspråk med ett par trevliga damer från Tyskland, öl kunde de inte så mycket om, däremot om fotboll. De blev verkligen glada då jag gratulerade dem till Weltmeister 2014.

Många resenärer ombord liksom ute på ön, själva bryggeriet går inte att missa då man anländer med båten då det ligger precis framför angöringsplatsen. Jag knallade förstås rakt in till rätt tomma lokaler (det var tidigt på eftermiddagen). Noterade direkt att ett av de fyra egna fatölen var slut, självklart bryggeriets lageröl. Utöver de egna ölen fanns det även ett par gästöl på fat från PangPang Brewery. Några flaskor fanns även för den intresserade.

Började med att prova deras bitter, Fjäderholmarnas Bitter Bandit. Skönt nog fanns det både provbricka samt glas på antingen 0,2 eller 0,4 liter. Jag valde att köpa glas på 0,2 liter. Ölet var friskt och lättdrucket. Noterade hö, grapefrukt, karamell samt lite humle. Avslutningen var hyfsat bitter. En snäll men stabil öl.

Nästa öl blev deras APA, Fjäderholmarnas Monkey Business APA. Lite humle, apelsin, citrus och en dos malt. Snäll och avslappnad, inte särskilt bitter.

Det sista fatölet blev en IPA, Fjäderholmarnas Libertas IPA. Påminde i mångt och mycket om APA:n om än med lite mer "power". Avslutningen var mer bitter och det fanns mer tropisk frukt i denna.

Sist men inte minst blev det en flaska, den helt nya Fjäderholmarnas T-56 Stout vilket också visade sig vara det godaste ölet som dracks. Den såg fin ut i glaset och smakade en hel del bitter choklad, rostad malt samt lite kaffe. Finishen var påtagligt bitter och munkänslan skönt krämig. En stabil öl på alla sätt.

Själva besöket var också stabilt, miljön var trevlig med skärgårdsutsikten och servicen var snabb och vänlig. De hade levererat några fat till stan men det mesta som produceras på bryggeriet tycks säljas på plats ute på ön. Årets produktion skulle uppgå till ungefär 30000 liter. Nästa nya öl verkar bli en witbier.

Har man inget annat för sig kan jag varmt rekommendera en tur till Fjäderholmarnas Bryggeri, som bonus får man på köpet en småtrevlig kortare båttur.

Det här inlägget är förresten det sista på ett tag eftersom jag senare idag ska ut till Arlanda för att åka med TG961 till BKK. Efter BKK väntar några andra hyfsat intressanta destinationer.

Igår kom jag hem från en kortare jorden runt resa, andra sommaren i rad som det skedde. Det var inte en resa med huvudfokus på öl men som alltid då man är ute och reser måste man ju äta och dricka, varför inte på några intressanta barer och liknande?

Vårt första stopp var Bangkok, en stad som jag besökt några gånger tidigare. Har aldrig blivit storförtjust i Bangkok utan ser det mer som ett stopp på vägen när man ska vidare till annan destination, precis så var fallet även denna gång. Något som däremot var annorlunda jämfört med tidigare besök är det det tidigare i år öppnade en Mikkeller Bar i Bangkok. Det var en bra anledning till att stanna en natt.

Mikkeller Bangkok ligger lite utanför centrum, ja om man nu kan säga så om en gigantisk stad som Bangkok, vad är egentligen dess centrum? Vårt hotell låg mer eller mindre bredvid det kända varuhuset MBK, därifrån är det ungefär åtta kilometer till Mikkeller. Orkade inte åka kommunalt utan vi tog en taxi vilket är mycket billigt att nyttja i Bangkok. Kusken hade svårt att hitta eller så körde han lite fel med flit, man kan aldrig veta. Fast Mikkeller Bangkok ligger på mindre bakgata och är inte bra skyltat förrän man är framme, det enda vi såg runt 100 meter från stället var några klistermärken på en lyktstolpe som trots allt vittnade om att vi var nära.

Väl framme visade sig det vara ett trevlig ställe där man kunde välja att sitta antingen inomhus eller utomhus, vi valde det förstnämnda då det trots allt är skönare med svalkan inomhus. Inredningen gick det inte att ta fel på, typiskt Mikkeller. Ganska kallt och ljust med en tydlig nordisk touch. Orkade inte räkna antalet platser inomhus men gissningsvis fanns det rum för runt 50 personer.

Det var inte så många gäster då vi anlände strax efter öppning, som är klockan 17:00. Under kvällen fylldes det på men många valde att sitta utomhus. I baren jobbade en thailändare som var väldigt trevlig och verkade ölkunnig. Hans engelska var bra och han vågade prata, så är ju inte alltid fallet med thailändare. Till sitt sällskap hade han en yngre kvinna som gick runt och serverade mat och plockade undan från borden.

30 fatöl fanns det att välja mellan liksom runt 100 olika flaskor. Tyvärr fanns det inga inhemska öl från mikrobryggerier, några sådana tycks ännu inte finnas. Lite senare på kvällen anslöt en amerikanare (tror att han var från USA) som verkade vara chefen över stället. Enligt honom ligger Thailand långt efter, den stora majoriteten föredrar de ljusa ölen från de stora bjässarna. Förmodligen är det en prisfråga, priserna på Mikkeller var billigare än hemma men inte alltför mycket, det är förstås mycket dyrt för en normal thailändare. Som exempel kostade en flaska Mikkeller Beer Geek Breakfast 380 THB vilket motsvarar 82 SEK.

Fyra nya öl dracks, lite ironisk att tre av dessa var från Danmark och den sista från Italien. Men det är som det är, det fanns som sagt inga inhemska öl. Mat åts också, en burgare med pulled pork samt väldigt god nypotatis. Portionen var inte stor för en hungrig man som mig men gott det var det.

Innan vi lämnade stället tittade vi in i flaskbutiken som ligger precis bredvid. I den anordnas även ölprovningar för intresserade.

Är man i Bangkok så ska man självklart titta förbi Mikkeller, det är trots allt den första seriösa ölbaren i Thailand. Hoppas att fler bra ställen följer och att vi inom några år får se några riktigt goda thailändska öl.

Det ger en inre tillfredsställelse att nu har besökt alla fem Mikkeller barer som finns i världen, de två i Köpenhamn, den i Stockholm och San Francisco samt nu även Bangkok. Undrar hur många andra som gjort samma sak? Vore faktiskt kul att veta nyfiken som jag är.

Efter det korta stoppet i Bangkok var det dags att fortsätta resan, nästa destination var Brisbane, en stad som jag aldrig tidigare besökt. Brisbane är den tredje största staden i Australien. Inför resan visste jag inte mycket om vad staden hade att erbjuda så det var som alltid matnyttigt att titta på Ratebeers destinationsguide för att bilda sig en uppfattning. Snabbt insåg jag att det skulle vara en omöjlighet att hinna med allt utan det fick som vanligt bli några väl valda smakprover.

Den första dagen besöktes ingen pub då vi var sega efter två hyfsat långa flighter samt tidsskillnaden på det. Istället tittade vi förbi en BWS-butik där allehanda alkoholhaltiga drycker gick att köpa. Ölutbudet var inte gigantiskt men det fanns i alla fall såpass mycket att den första kvällen skulle överlevas. Hotellrummet hade balkong så det var förstås en självklarhet att sitta där och smutta på en öl eller två.

Dag två var vi piggare, efter en del sightseeing och annat tog vi sikte på den högst rankade baren i Brisbane, The Scratch. Det visade sig vara ett ställe som jag genast fattade tycke för. Ligger inte i absoluta centrum utan 20-30 minuters promenad lite beroende på hur snabbt man orkar gå och vad man egentligen menar med "centrum". De hade "bara" sex olika fatöl men även ett hundratal flaskor. Något som jag fann föredömligt var att det även gick att läsa om kommande fatöl, sådan information saknar jag på de allra flesta barer i Sverige. Lokalen var inte så stor men mysig. Noterbart är att de inte hade några egna toaletter utan man fick gå ut till en parkeringsplats där det fanns bekvämlighetsinrättningar.

Jag började med ett glas Hargreaves Hill & Deschutes Hopburst IPA. Ett samarbetsöl som var stabilt, läskande och med en hel del mango och ananas. Glasen gick att köpa i två storlekar, på runt 0,3 respektive 0,4 liter. Priset för det nämnda ölet var 9 respektive 12 AUD. (1 AUD motsvarar 6,50 SEK) Man kan alltså säga att priserna var nästan som hemma i Sverige, aningen billigare men ingen större skillnad.

Något jag inte dricker så ofta är cider, men på The Scratch blev det en, Newstead Johnno Apple Cider vilken var småtrevlig. Inte alls söt utan med en härligt friskhet och mycket smak av äpplen. Till det även en lätt syrlig eftersmak. Nu var det vinter i Brisbane under vårt besök med 18-20 grader på dagarna men under en varm sommardag kan jag lätt tro att cidern skulle vara ännu lite trevligare att dricka. Ytterligare några fatöl beställdes innan jag avslutade med en flaska, en inhemsk Black IPA som hette Black Dog Hell Hound IBA. Tyckte att den var ganska bra med de typiska inslagen av grapefruit, lakrits, lätt rostad malt med mera. Tyvärr stördes upplevelsen en aning av något som jag upplevde som vibbar av "medicin".

Det allra bästa med The Scratch var en av de anställda, Nick, som var väldigt ölkunnig och tog sig tid att prata med oss vid flera tillfällen. Det hela slutade faktiskt med att han och jag förmodligen kommer att göra några ölbyten. Någon som vet vad frakten kostar till Australien?

Innan vi retirerade för kvällen gick vi förbi Stewarts Wine Co som låg drygt 10 minuter ifrån The Scratch. De hade ett större utbud av öl än BWS som besöktes kvällen innan. Närmare 100 olika flaskor skulle jag gissa att det rörde sig om. Passade förstås på att köpa några flaskor, dels till hotellrummet men även till resans nästa destination som jag givetvis kommer att återkomma till i ett kommande inlägg. Noterbart är att köpte man minst sex flaskor erhöll man 10% rabatt. Även här tyckte jag att priserna var nästan som hemma, aningen lägre men inga större skillnader.

Dag tre gick i lugnets tecken innan det var dags att reta smaklökarna igen. Varför inte ta och besöka en bryggeripub? Ett besök på Green Beacon Brewing Co fick det bli. Ännu ett ställe som jag tyckte om, ja då det gäller ölställen brukar jag gilla de allra flesta.

På Green Beacon bjöds det på en rätt stor, industriell lokal med en hyfsat lång bardisk. Bakom den fanns det en rad med öltankar, trevligt värre att kunna sitta och dricka öl samtidigt som man kunde studera vad de anställda höll på med. 10 egna öl och en egen cider fanns på fat. Sex av dessa provades, alla var klart godkända. Ölen såldes i två storlekar 350 ml och 465 ml, priserna var 7 respektive 9 AUD.

Godast var Green Beacon Benny Porter. Härligt rostad och med en behagligt krämig munkänsla. En porter med mycket smak och en relativt låg alkoholhalt på 5.3%. Överhuvudtaget hade alla deras öl fokus på drickbarhet och inte så höga alkoholhalter.

Precis som på alla andra ställen som besöktes i Brisbane var personalen mycket trevlig. Särskilt en yngre kvinna från Skottland tycktes gilla att det kom besökare från Europa. Ett besök på Green Beacon kan förstås rekommenderas för den som råkar vara i närheten.

Några stenkast ifrån Green Beacon låg Tippler's Tap som även det visade sig vara ett bra ställe, om än lite annorlunda då publiken var mer hipsteraktig eller vad man nu ska kalla det? Nåväl, hipsters är fredliga varelser så jag hade inga problem att trivas i den ganska mörka lokalen som bjöd på ett flertal olika typer att stolar och fåtöljer att sitta i.

De hade 10 olika fatöl samt ett okänt antal flaskor. (inte heller här orkade jag räkna) Då jag var lite hungrig passade jag på att beställa en chili som smakade utsökt.

Precis som på The Scratch fick man gå ut ur lokalen och in i ett garage för att besöka toaletten. Onekligen lite annorlunda jämfört med hur vi har det i Sverige.

Brisbane tycks helt klart vara en öldestination av rang, det fanns förstås en massa andra ställen att besöka men då besöket bara varade i tre nätter hann vi inte mer än vad jag försökt skriva om. Lite synd förstås att priserna nästan var som hemma, ja de importerade flaskorna från Europa och USA var rentav dyrare än hemma men inget konstigt med det med tanke på Australiens läge på kartan.En stad jag gärna besöker igen.

Från Brisbane togs flyget på lördagsförmiddagen till Port Vila, huvudstaden i Vanuatu. Vanuatu är en östat i Melanesien i sydöstra Stilla Havet. Det är ett litet land med ungefär 225000 invånare. Jag är säkert inte ensam om att länge drömt om att få besöka ett land i Söderhavet, nu blev det äntligen av även om det inte blev självaste Kurrekurreduttön.

Inför resan tog jag reda på att i Vanuatu gick det inte att köpa alkohol i matbutiker från lördag 12:00 till måndag 12:00. För att överleva den svåra prövningen köpte jag med mig några flaskor i Australien.

Efter att vi installerat oss på vårt boende tog vi båten över till en närbelägen restaurang där mitt livs första öl från Vanuatu dracks, Vanuatu Tusker Lager. I ärlighetens namn hade jag svårt att dricka upp innehållet då det var så otroligt trist. En mycket tunn ljus lager med papp och kokta grönsaker. En flaska kostade 500 Vatu vilket motsvarar ungefär 35 SEK.

Då det ändå var lördag blev det en öl till, Nambawan Bitter som var lite bättre än Tusker även om det inte säger så mycket. Miljön var i alla fall strålande, riktigt trevligt att sitta vid vattnet och se solen gå ner.

På söndagen åkte vi in till Port Vila, det visade sig vara en riktig vilodag då det allra mest var stängt, dock inte The Brewery Bar and Restaurant, ett ställe som är förknippat med Nambawan Brewery. Alla deras fyra öl samt en cider fanns att smaka.

Kvällen innan hade bittern druckits så nu var det med stor nyfiken jag tog mig an att prova deras Porter, Gold, Draught och Cider. Gold och Draught var tunna och trista. Portern var kanske den ljusaste portern jag sett, tunn med lite karamell och med lite fantasi gick det att uppfatta en lätt rostad ton av malt. Godast var cidern, söt med äpplen. Tyvärr ingen uppfriskande syrlighet men ändå drickbar.

Vid det här laget har nog den kloke läsaren av denna text förstått att till Vanuatu åker man inte för att dricka suveränt god inhemsk öl.

Måndagen ägnades och en rejäl rundtur runt vår ö. Vi hyrde en taxi som körde oss i runt sju timmar, det hela kostade drygt700 SEK. Kan verkligen rekommenderas om man vill se lite annorlunda saker som den vanlige turisten förmodligen missar. På vägen tillbaka till boendet stannade vi till i en av matbutikerna i Port Vila för att titta vilka öl som såldes. Det var ingen imponerande syn men det slutade i alla fall med att jag köpte en radler, Vanuatu Tusker Lemon, samt två öl från Salomonöarna.

Vanuatu Tusker Lemon var bättre än ölen från samma bryggeri även om det kanske inte säger så mycket. Tunn med bröd och citrus. De två ölen från Salomöarna var också de blaskiga och intetsägande, dock är det "kul" att ha provat öl även från det landet. Det lär dröja innan vi får se de ölen i Sverige.

Som jag nämnde tidigare i texten hade jag köpt med mig några öl och cider från Australien. Av dessa fattade jag mest tycke för Nail Clayden Brew Imperial Porter. Den hade en tjock kropp men en skönt krämig munkänsla. Mycket mjölkchoklad, kaffe och lakrits.

En annan trevlig bekantskap var en cider, Willie Smith's Organic Apple Cider. Mycket friska äpplen och en sympatisk syrlighet som gjorde ölet riktigt uppfriskande och lättdrucket. Kanske är det läge att börja dricka mer cider, ja riktig cider och inte de hemska söta varianterna.

Kan varmt rekommendera en tur till Vanuatu, det är ett härligt litet land med en vänlig befolkning. Vill ni dricka god öl så är tipset att köpa med er för på Vanuatu hittade jag som sagt inga goda inhemska sådana.

Resan den gick vidare, det var dags att lämna "öltorkan" i Vanuatu och flyga över till Auckland. Auckland är den största staden på Nya Zeeland, antalet invånare i storstadsområdet är 1,5 miljoner. Landets huvudstad är det dock inte utan den äran tillhör Wellington.

De senaste åren har ölutvecklingen varit lovande på Nya Zeeland så det kändes helt rätt att göra sitt livs första besök i det avlägsna landet. Fågelvägen är det 17000 kilometer mellan Stockholm och Auckland så det var väldigt lång till Akkurat. Som tur är tycktes det finnas en hel del intressanta ölställen i Auckland så saknaden skulle nog trots allt inte bli så stor.

Först ut var Brothers Beer, en bryggeripub och ölbutik under samma tak, kan det bli bättre? Det kändes som ett rätt hippt ställe i ett område med flera andra restauranger som grannar. Mysigt med en väldigt vänlig stämning. De hade 18 fatöl och drygt 200 olika flaskor. Det gick att köpa en bricka med sex mindre glas men mitt resesällskap och jag valde att köpa fulla glas. (de var på runt 30 cl)

Självklart koncentrerade jag mig på att prova några av deras egna öl samt ett par andra från Nya Zeeland. Deras egna öl kändes snälla och inte alltför spektakulära. Mest imponerad blev jag av en öl med namnet Croucher Lowrider IPA, en IPA på blygsamma 2,7% men som framförallt doftmässigt var en riktig höjdare. Den doftade verkligen mycket humle och härlig tropisk frukt. Riktigt imponerande vill jag lova.

Brother Beer var ett riktigt bra ställe. Självklart köpte jag med mig några flaskor. Tanken var att återvända och köpa ytterligare några till senare under vistelsen i Auckland men så blev det inte av olika anledningar. Priserna var ungefär som hemma, kanske aningen billigare men inte någon stor skillnad.

Shakespeare Hotel & Breweryär enligt uppgift den första bryggeripuben på Nya Zeeland. Precis som namnet säger var det en kombination av hotell, bar plus restaurangdel på övervåningen. Då vi var hungriga bestämde vi oss för att sätta oss på övervåningen där det var lugnt och skönt.

På hemsidan skriver Shakespeare följande:

"This 100 year old English style pub offers great food and world class craft beers (brewed on site) that will impress even the most ardent beer drinker"

Tyvärr är jag inte benägen att hålla med om det. De tre provade ölen från Shakespeare kändes väl mesiga och försiktiga. Godast eller minst tråkig var Shakespeare Yippy IPA som lätt med viss humlighet samt frukt. Bitterheten var lätt liksom kroppen. Någon riktigt IPA var det inte utan mer som en lager med lite extra humle. Det fanns även några gästöl på fat liksom runt 15 olika flaskor att välja mellan.

Shakespeare var lite småcharmigt inredningsmässigt då det var gammalt och insuttet. Ölmässigt var det alltså ingen höjdare. Den unga kvinnan som serverade oss kunde inte särskilt mycket om öl. I det stora hela ett ställe som väl kan hoppas över men råkar man gå förbi så kan man alltid gå in för en öl eller två.

Allra närmast vårt hotell, Mercure Auckland, låg ett ställe med namnet Brew on Quay. Stället var rätt stort, låg nära vattnet och var tämligen stimmigt. (besöket gjordes på en torsdagkväll). Jag gillade det skarpt, de hade 15 fatöl och runt 150 flaskor. En massa spännande saker från Nya Zeeland. En i baren tyckte verkligen om att prata öl. Jag frågade om de hade några öl från Skandinavien, för tillfället inga men de brukade ha lite då och då. Tyckte mig känna igen ett av bryggerierna som han nämnde, Mikkeller.

Ett av fatölen som provades var Tuatara Black Mojo Espresso som verkligen smakade och doftade mycket kaffe med tonvikt på kaffesump. Även mörk choklad och rostad malt. Kul öl, varför dricka espresso när man kan dricka kaffeöl?

I Brisbane blev jag tipsat om att försöka hitta öl från ett bryggeri som heter Liberty Brewing Co. På Brew on Quay fanns det några stycken, den bästa av de druckna var Liberty Citra Double IPA. En halvlitersflaska kostade 23 NZD vilket motsvarar 135 SEK.

Tycker att det var värt priset då det var ett av de godaste ölen som dracks under resan. Frisk och humlig med mycket grapefrukt, mango, hö och småkakor. Finishen var rätt torr och behagligt bitter.

Sista dagen i Auckland hanns det knappt med något pubbesök, hur otroligt nu än det låter. Ett kortare besök på SkySport Grill som var en typisk sportpub, under vårt besök sändes bland annat friidrott från Stockholm vilket kändes lite märkligt. Dagen efter vårt besök skulle All Blacks möta Australien i rugby vilket märktes i puben, det var en hel del folk som satt med landlagströjor. Rugby är nationalsporten i Nya Zeeland, något som verkligen märktes då vi var i Auckland.

De hade 40 fatöl som ett okänt antal flaskor. Fatölen var både inhemska och från utlandet. Minns jag rätt så drack jag tre olika utan att någon av ölen satte sig på näthinnan som ett mästerverk.

Det fanns en mängd andra ställen att besöka med det får bli en annan gång. Till Nya Zeeland återvänder jag gärna men då får det allt bli ett längre besök. Minst ett par veckor känns som ett måste om man ska hinna åka runt på både Nord- och Sydön. Att dricka öl tycktes vara en populär sysselsättning, alla ställena som vi besökte hade många besökare, särskilt de som besöktes lite senare på dagen. After Work tycktes vara en gren som folk tog på största allvar. Någon renodlad ölbutik tittade jag aldrig in i då Brothers Beer hade så stabilt utbud.

Efter en lång flight på närmare 12 timmar med Air New Zealand från Auckland till Los Angeles var det dags att checka in på resans sista hotell, Best Western i Long Beach. Long Beach ligger ungefär tre mil söder om Los Angeles, antalet invånare närmar sig 500000. Det är den näst största staden i Los Angeles County.

Anledningen till att det valdes att bo i Long Beach var att själva Los Angeles inte alls lockade. En åttatimmars sightseeingtur blev det istället i Los Angeles, en tur som bekräftade att det verkligen inte är en stad för mig. Alldeles för stor och med alldeles för dåliga kommunikationer och en massa annat som jag inte finner intressant.

I Long Beach däremot fanns det en given sevärdhet, den gamla legendariska Atlantångaren Queen Mary som sjösattes redan 1934. Om henne skulle jag kunna skriva en uppsats men då detta är en blogg om öl och ölresor så avstår jag.

Det blev bara ett par nätter i Long Beach så det blev inte sådär jättestort fokus på öl. Den första dagen blev också aningen speciell då tidsskillnaden mellan Auckland och Long Beach var -19 timmar. Det innebar att vi fick det stora nöjet att leva lördag 23/8 två gånger. Kan utan att överdriva säga att det blev en mycket tidig träff med John Blund på lördagkvällen.

Innan sömnen blev det i alla fall ett kortare besök på Beachwood BBQ & Brewing. Från vårt hotell tog det ungefär 20 minuter att gå dit. Eftersom det var lördag så var stället mer eller mindre fullsatt, att sätta sig och äta var inte att tala om då väntetiden tycktes vara närmare två timmar för att få ett bord. Istället fick vi nästla oss in och beställa några öl i baren. Närmare 40 fatöl hade de, både egna samt gästöl. Publiken kändes ung, eller så är det bara att acceptera att jag börjar bli gammal.

Fanns det något annat att göra än att börja med en IPA? Beachwood Hop-Fu! närmare bestämt. Den var skönt humlig och med mycket ananas, mango och grapefrukt. Torr och med en bitter finish, en typisk färsk Västkust-IPA som man inte kan annat än gilla.

Beachwood tyckte jag om men då vi var så sega och inte riktigt orkade med den fullsatta lokalen och uteserveringen bestämde vi oss för att återkomma dagen efter, vilket var en söndag.

På vägen tillbaka till hotellet gick vi förbi Pizza Hut, en tråkig nödlösning men så blir det ibland. Det visade sig vara ett märkligt ställe då de inte hade några sittplatser. Man fick betala via en lucka i plexiglas och från en annan lucka tog man sedan emot den färdiga pizzan. Hoppas att vi aldrig behöver se något sådant i Sverige. Endast vid ett ställe som jag besökt under alla åren har jag känt mig lite osäker, det var i Caracas. Long Beach har ingen vidare statistik vad gäller kriminalitet men det kändes aldrig hotfullt även om området kring hotellet var lite sisådär som exemplet med Pizza Hut visade.

Söndagen ägnades åt den först åt den åtta timmar långa sightseeingturen som var intressant även om många av de så kallade sevärdheterna inte imponerade på mig. Tycker att vår guide sa det det bra då han jämförde gamla och nya Hollywood. Förr var de flesta stjärnor, idag är alltför många enbart kändisar. Onekligen en stor skillnad som någon annan gärna får analysera vidare.

När vi var tillbaka i Long Beach gick vi omkring i "down town" där det var rätt fint med ett flertal restauranger och barer. Ett ställe som finns på många ställen i USA är Yard House, så även i Long Beach.

Det är alltså en pubkedja med en herrans massa fatöl. I Long Beach hela 150 stycken. Av dessa kanske runt 20 var riktigt intressanta, 30 intressanta och resten öl som kan hoppas över. 50 öl var förstås alldeles för många att beta av på ett par timmar men några blev det.

Av de nya ölen som jag drack fattade jag tycke för Bootleggers Black Stout, en lagom stark Stout som bjöd på det gamla vanliga men även lite rök och chili, en lagom dos chili. Krämig och för ölstilen behagligt lättdrucken.

Det överlägset godaste öl som dracks på Yard House var en gammal vän som jag senast drack under SF Beer Week i februari i år, The Bruery Oude Tart. 8,50 USD för ett glas är inte så farligt. När vi kände oss färdiga med Yard House tog vi in notan för att sedan promenera i runt 15 minuter till Beachwood.

Det var mycket folk trots att det var söndag men ändå betydligt lugnare jämfört med dagen innan. Bord vid uteserveringen fick vi direkt. Vad kunde vara mer lämpligt att än att avsluta den sista kvällen på resan med en hamburgare? Den goda hamburgaren sköljdes ner med några av ställets egna öl. Kul var det att på uteplatsen se ett par poliser äta kvällsmat och dricka läsk. Tänk att på Akkurat eller liknande ställe se ett par poliser inta sin kvällsföda i samband med arbetspass. Känns väldigt avlägset.

Några kanske blir chockade men från USA kom jag bara hem med en öl, dock en god sådan, Double Jack från Firestone. Den hittades i en mindre kiosk bredvid hotellet, priset var 6 USD för en bomber. Det fanns ölbutiker och en hel del andra intressanta ölställen i Long Beach men inga av dessa han besökas.

USA är ett land som jag kan bli både tokig i samtidigt som jag inte kan sluta att fascineras. Ok, hade de inte haft så väldigt mycket god öl hade jag inte alls åkt dit så ofta som det blivit de senaste åren. Detta var besök nummer fem de senaste fyra åren. Senare i höst kan det eventuellt bli aktuellt med årets tredje besök men då till Texas, en delstat jag aldrig besökt.

Innan vi klev ombord på flyget hem till Europa satt vi några timmar i den nya Star Alliance-loungen på LAX. Även i flygplatslounger går det numera att hitta några drickbara öl. Dock blev det noll för mig då jag ytterst sällan brukar dricka öl i samband med flygande.

Det här var det sista inlägget om sommarresan 2014, en resa som inte hade huvudfokus på öl även om det naturligtvis slank ner några stycken. Närmare 80 nya öl samt en del "gamla" blev det av bara farten.

Nästa resa är senare idag, då till det synnerligen exotiska Bergen. Undrar vad som händer där?

I fredags drog jag iväg till Bergen, den vackert belägna norska staden. Har varit där tidigare så slapp ägna tid åt att titta på stan. Istället började jag med en tallrik "sjölunch" nere vid fiskehamnen. På tallriken fanns lax, havskatt, marulk och torsk, sistnämnda var godast. Efter att ha spiset färdigt tog jag några raska steg i runt fyra minuter innan jag var framme vid ett område som heter Skostredet Vågsbunnen, platsen för Bergen Ølfestival 2014.

Detta var andra året som Bergen Ølfestival arrangerades, första gången var förra året. Tanken med festivalen är att "visa bredden och kreativiteten i norsk öl- och bryggerikultur". Enligt uppgift så är det den största ölfestivalen i Norge. Det första som jag noterade då jag klev in på festivalområdet strax efter öppning klockan 13:00 var att det hela skedde utomhus, i en innergård i vad som såg ut att vara ett helt vanligt bostadsområde. Utomhusfestivaler har sina fördelar då ljudnivån och framförallt luftkvaliteten är betydligt bättre jämfört med inomhus. Bergen är Europas regnigaste stad så det fanns partytält som man kunde stå under ifall det skulle regna men som tur är duggade det bara vid några tillfällen.

Då jag var lite för tidig till mitt hotell, Scandic Bergen City, kunde jag inte checka in så jag började med att besöka festivalen i en timma innan jag gick tillbaka till hotellet för att checka in. (en promenad som bara tog 10 minuter).

Mitt norska favoritbryggeri Nøgne Ø fanns förstås på plats. Kunde jag göra annat än att börja botaniserandet hos dem? Självklart inte. Till min stora glädje hade de fem mer eller mindre nya öl som jag inte hade provat tidigare, provade förstås alla. Nøgne Ø Skog & Mark var den första som provades. En väldigt speciell och torr öl som verkligen smakade "skog", örter, citrus och lite bröd. Mer udda än god skulle jag vilja säga. Nøgne Ø Vic Secret var en helt normal IPA utan några direkta krusiduller. Inte så besk och med ananas, hö och grapefrukt.

Nøgne Ø Cassis Tripel skulle egentligen inte varit med på fredagen men det gick bra att smaka den ändå. En väldigt sympatisk öl som verkligen smakade mycket syrliga svarta vinbär. Väldigt uppfriskande men en viss värmande alkohol i slutet. Nøgne Ø/Garage Project Summer/Sommer är som namnet antyder ett samarbetsöl mellan Nøgne Ø och Garage Project, de sistnämnda baserade på Nya Zeeland. Inte det godaste ölet jag druckit men helt duglig. Åt det mildare hållet med råg, lite örter, gräs och honung.

Anade att den godaste av alla skulle bli den sista som provades, Nøgne Ø Dragonwort, och japp, det visade sig stämma. En perfekt dessertöl som man länge kan sitta och smutta på. Mycket kaffe, bitter choklad, konjak, ek och rostad malt. Munkänslan var både tjock och krämig. På Ratebeer gav jag ölet 4.2/5 vilket är stabilt.

Efter den inledande odyssén var det alltså läge att gå till hotellet för att checka in men framförallt träffa resesällskapet som kom med ett senare flyg från Arlanda. När vi klarat av formaliteterna gick vi gemensamt tillbaka till festivalen.

Något som jag tyckte var bra med Bergen Ølfestival är att man inte betalade något inträde, det var alltså bara att komma och gå som man ville. Vi gick t ex iväg och käkade efter några timmar för att sedan komma tillbaka. Det fanns mat på själva festivalområdet, hamburgare, musslor med mera.

Det som kostade var själva smakproven, startpaketet kostade 100 NOK, då fick man ett provglas på 0,1 dl samt tre "smakbiljetter" (plastmynt). Ville man ha fler mynt kostade fyra stycken 100 NOK. Ölen kostade ett eller två mynt. Det var aldrig några långa köer om man vill köpa fler mynt, förövrigt ett betalningssystem som sparar en massa tid då man beställer öl. Synd att SBWF i Nacka inte kör med något liknande, ja det har jag alltid tyckt.

Förutom nämnda Nøgne Ø fanns 18 andra norska bryggerier på plats, ja det var bara norska bryggerier på denna festivalen. Av dessa 18 bryggerier var 9 helt nya för mig. Några hade med sig två öl andra närmare 10. Det var alltså en omöjlighet att hinna prova alla på en dag. (festivalen höll på mellan 13:00-21:00 på fredagen). Noterbart är att Haandbryggeriet inte medverkade på denna festival.

Ett bryggeri som jag alltid haft stor respekt för är Ægir Bryggeri från Flom. Den godaste som jag provade från dem denna gången var Ægir Lærdøl Sour Cherry Rye vilket är en suröl med tillsatt körsbärsjuice. Ölet i fråga smakade och doftade verkligen mycket körsbär. Skönt nog var det inte sött utan med en stabil syrlighet liksom funk. Uppfriskande och med en torr avslutning.

Det första nya bryggeriet som det stiftades bekantskap med var Balder Brygg belägna i Leikanger. Det här med öldrickande har sina fördelar, man blir bra på geografi. Provade tre av deras öl, alla var snälla och lättdruckna. Godast var trots allt Balder Porter. Lätt rostad med choklad, lite kaffe och karamell. Finishen påtagligt torr och bitter.

Lindheim Ølkompani var det nya bryggeriet som jag blev mest förtjust i. Lindheim Jacobs Hage är en fruktgose med hallon, sådana där härligt friska och lätt syrliga hallon som man inte kan annat än älska att dricka. En sympatisk törstsläckare. Deras IPA Lindheim/Port Brewing Nacho Libre var riktigt fräsch och humlig med en hel del tropisk frukt. Kul att ett för mig helt okänt bryggeri som Lindheim redan gjort samarbetsöl med amerikanska Port Brewing.

Andra för mig nya norska bryggerier som det provades öl ifrån var 7 Fjell Bryggeri, Nøisom Craft Beer, Sundbytunet och Voss Bryggeri. Glädjande nog var det bara några enstaka öl som från deras sida som jag inte skulle vilja dricka igen. Överhuvudtaget var nivån jämn. Ölstilarna var högst blandade bland de olika utställarna så det är svårt att dra några slutsatser om vad som "gäller" i Norge just nu. IPA och APA är förstås alltid gångbart.

Kinn Bryggeri är ett bryggeri som jag alltid gillat. Ölen deras är för det mesta stabila, gillar även flaskorna och etiketterna. Festivalens godaste öl hade de med sig, Kinn Svartekunst vilket är en Imperial Stout på 10%. En härligt svart och tjockflytande öl med en massa bitter choklad, rostad malt, torkade mörka bär, soja och lite vanilj. En riktig vinnare enligt mig.

Bergen Ølfestival är den första ölfestivalen i Norge som jag besökt. Tyckte att det var lagom stort, även om det inte hade skadat att medverka även på lördagen. Det fylldes på rejält med folk på fredagseftermiddagen, noterbart var att publiken var påtagligt ung och med betydligt fler tjejer/kvinnor jämfört med liknande arrangemang i Sverige. Stämningen var hela tiden vänlig, kan norrmän bli arga? Det hela flöt på bra även om jag gärna sett några fler stationer för glasskölj. Antalet toaletter upplevde jag som tillräckligt, en nog så viktig faktor på en ölfestival. Skulle inte ha något emot att gå på fler norska ölfestivaler, till en rimlig penning har man då möjlighet att testa öl som man nästan aldrig annars hade fått chansen att göra.

Efter att vi kände oss klara på Bergen Ølfestival gick vi och vilade en stund på rummen. Jag gillar verkligen mindre städer där det mesta ligger så nära från boendet, så var fallet med den högst rankade baren i Bergen, Henrik Øl og Vinstove.

När vilan var avklarad begav vi oss alltså dit. Har besökt Henrik vid ett tillfälle tidigare, sommaren 2010. Henrik ligger mycket centralt i Bergen, på övervåningen i ett lite äldre hus. Inredningen enkel utan en massa tjafs. Det fanns även en liten balkong, den användes främst av de som har nikotin som en av lasterna i livet.

Under besöket 2010 var det lugnt nu var det betydligt mer livligt, till en början fanns det inga lediga sittplatser utan vi fick stå vid baren. Henrik Øl og Vinstove har ett imponerande utbud av fatöl, 54 stycken. Både norska och utländska öl så det finns något för alla. De allra flesta ölen är glädjande nog "seriösa". Ett gäng flaskor hade de också men de fick vila denna gången.

Glädjande nog var priserna rimliga för att vara Norge. Det dyraste ölet kostade 108 NOK och den billigaste 67 NOK.

Det var som sagt riktigt mycket folk men vad gör egentligen det då ölutbudet är såpass stabilt. Började med en Kinn Voodoo, vilket är en Black IPA. Förutom att det fanns en touch av metall så bjöd ölet på lite lakrits, rostad malt, humle och en gnutta ananas. Avslutningen var bitter men inte en våldsam sådan.

Lervig Protester DIPA var den dyraste ölet bland fatölen, nu var det inte därför som jag beställde en sådan utan orsaken var att jag helt enkelt ville prova ett norsk muskedunder till DIPA. Ölet hade en massa humle, hö, grapefrukt och ananas. Avslutningen var rejält bitter och med en gnutta alkohol. Helt klart en duglig öl för den som gillar en massa humle.

Ett bryggeri som jag inte alls kände till var ABC Brewing från Stavanger. Deras CCCPale Ale var riktigt avslappnad och skönt lättdrucken. Det var mer eller mindre bara att hälla i sig ölet och se glad ut.

Kan verkligen rekommendera ett besök på Henrik Øl og Vinstove, så vitt jag vet har de Norges största utbud av fatöl. Hade vi inte varit på ölfestivalen hade vi förstås varit kvar för ett längre besök.

Innan det var dags att slåss med kudden gick vi snabbt in på Baran Café som låg runt 100 meter från hotellet. Tyvärr hade de inga av sina egna öl på fat, snacka om dålig tajming med tanke på att det var ölfestival i stan. Fick nöja mig med ett glas Rogue Chocolate Stout, det var som om att dricka chokladsås. Gott men ett glas var för mycket.

Det kanske låter lite märkligt men jag hade nästan glömt bort att en resa till Berlin var bokad. I måndags var det i alla fall dags att åka dit för en natt. Senast Berlin besöktes var 2007 så det var minst sagt på tiden. Denna gången var jag både reseledare och navigatör då jag åkte ensam, något som jag finner klart underskattat. Ibland är det så skönt att själv kunna helt och hållet bestämma dagordningen.

Något som jag alltid gillat med Tyskland är prisläget, från flygplatsen Tegel kostar exempelvis flygbussen till stan 2.60 EUR. Varje gång då jag ser sådana priser gråter jag lite inombords över priserna här hemma. Mat och dryck är förstås också betydligt billigare i Tyskland jämfört med Sverige, ja det är helt enkelt ett härligt land att befinna sig i.

Finns säkert folk som inte tror mig men denna turen innehöll mycket mer än öl och mat, gissningsvis gick jag närmare fem mil på de två dagarna, en massa intressanta platser besöktes och tittades på. Det första ölet intogs först på den sena eftermiddagen på måndagen. Stället för den händelsen var Aufsturz som ligger i stadsdelen Mitte, förövrigt den delen av staden som jag höll mig mest till.

Över 100 ölsorter hade de, det var ett stort ställe med en stor uteservering där jag givetvis satte mig då det rådde mer eller mindre högsommarvärme i Berlin. Öllistan innehöll exotiska öl som Lapin Kulta men självklart låg mitt fokus på ännu mer exotiska inhemska sådana. Tysk porter dricker jag långt ifrån dagligen så började med en sådan, Lausitzer Schwarzes Porter.

Redan vid upphällningen blev jag misstänksam då ölet såg så ljust ut. Tyvärr var det mycket sött med smak av socker, lite frukt, väldigt lätt rostad malt och något artificiellt. En riktigt dålig öl. Hade faktiskt svårt att göra klart flaskan. (missade helt att det på menyn stod att ölet innehåller socker)

Alpirsbacher Klosterbräu Spezial var bättre. En stiltypisk Helles med en brödig maltighet liksom småkakor. Lättdrucken kan man minst sagt kalla det ölet.

När jag gjorde research inför denna lilla resa såg jag till min fasa att många ölbutiker hade stängt på måndagar. Hade jag tagit med mig väskan i onödan? Nä, det hade jag inte skönt nog då ett stort köpcentrum som ligger på Alexanderplatz är Galeria Kaufhof. På markplan finns deras delikatessavdelning med i sin tur en dryckesavdelning. Förutom en hel del "vanlig" inhemsk öl hade de även några utländska, som till exempel Firestone Double Jack.

Slumpen gjorde att jag råkade gå förbi ett ställe som heter Go-beer som ligger i stadsdelen Kreuzberg. Ett inte alltför stort ställe som ändå hade en del intressant tysk öl som jag aldrig tidigare sett, bland annat IPA och APA från Hamburg. Ägaren var vänlig och sa att han mer än gärna skickar flaskor till Sverige, inga problem.

För den som gillar bryggeripubar så är Berlin inte tomt på sådana, det finns många. Jag besökte två sådana, först Brauhaus Lemke Hackescher Markt. Det var ett stort ställe som ligger under järnvägen så då ett tåg passerade kändes det inne i byggnaden. Maten var bastant och klassisk tysk, jag kunde inte motstå frestelsen att beställa en Berliner Eisbein, en pjäs till måltid som gjorde mig sisådär tre kilo tyngre. Fyra egna öl hade de som såldes som smakprover om 0,1 liter, fyra sådana kostade 4.10 EUR. Ölen var de gamla vanliga standardstilarna, tycker att pilsnern var godast så det blev ett större glas av den efter att smakproven var avklarade. Gillade inte att kyparen med kraftig tysk brytning sa att "tip is not included".

Runt fem minuter ifrån Brauhaus Lemke ligger Brauhaus Mitte. Att skutta in där var naturligt då det låg i närheten av hotellet. Även där kunde ölen köpas som smakprover om 0,1 liter. Fyra sorter där jag tyckte att veteölet var den bästa av de smakade. I ärlighetens namn var inget av de två besökta bryggeripubarna några höjdare, men vill man "ticka" några öl så är de förstås lämpliga att ägna en tid åt.

Efter en god nattsömn så var det återigen dags att gå många steg på byn, vädret var fortfarande strålande så det var shorts och t-shirt som gällde. Tog det väldigt lugnt med öldrickandet men ett besök på restaurang Das Meisterstück blev det. Ett stort ställe med en del intressant öl.

Korven som jag åt var riktigt bra. Det blev bara en öl, Bierfabrik Berlin Wedding Pale Ale. För att vara Tyskland var flaskan dyr, hela 7.10 EUR. Dock var den god, en hel del humle, grapefrukt, citrus och småkakor. Kanske något tunn men med en hygglig bitterhet. Kul att det numera går att hitta en del drickbar tysk IPA och APA.

Det var det hela. Berlin är en stad som jag gärna åker tillbaka till, men då kanske över en helg då fler ställen är öppna och med lite mera fart. Nu var det behagligt lugnt vilket förstås inte heller är så dumt ibland. En sak som jag verkligen gillar med Tyskland är att ung som gammal, kvinna eller man njuter av en öl eller två utan att någon lyfter på ögonbrynen. Vill man dricka en öl till vardagslunchen så gör man det. Aufwiedersehen!

Förra året missade jag Cantillon Zwanze Day, lyckligtvis inte i år. Igår var dags för den efterlängtade dagen där 53 olika ställen runt omkring i världen fick äran att mer eller mindre simultant öppna ett fat, klockan 21:00 Akkurattid skulle det ske.

Den första Cantillon Zwanze lanserades 2008, då var det en Lambic med rabarber. Årets version skulle ursprungligen ha varit en spontanjäst stout som bryggdes 2013. Cantillons bryggmästare Jean Van Roy tyckte dock att ölet inte riktigt var färdigt ännu utan skulle bli ännu godare av att mogna ytterligare ett år.

Istället blev det en variant på Cantillon Iris Grand Cru. Skillnaden mot den vanliga är tillsatta körsbär och Bramling Cross-humle för att ge ölet mer fruktighet. Ölet fick namnet Cantillon Cuvée Florian, en hyllning till bryggarsonen Florian som tidigare i år fyllde 18. Onekligen så är det inte vem som helst som får äran att ge sitt namn till ett öl från Cantillon. Mer om ölet går att läsa på Cantillons hemsida.

Innan Eddan, Eirik och jag anlände till Akkurat så hade vi en liten sittning på Mikkeller Bar där en del objekt dracks. Efter det blev det ett besök på Man in the Moon där vi passade på att fylla magarna med mat och ytterligare några droppar öl.

Med respekt för de två ställena så var dagens höjdpunkt ändå Akkurat, dit vi anlände strax efter 20:00. Trodde att det skulle vara fullspikat men turligt nog fick vi snabbt sittplatser vid baren. Dagen till ära fanns hela fem olika Cantillon på fat, bland annat Fou Foune och Iris Grand Cru. Förstås väldigt trevliga öl att sitta och smutta på väntandes på kvällens huvudnummer.

Strax före 21:00 kändes det att något var i görningen, den hårt arbetande personalen började hälla upp ölet som många av oss väntat på, Cantillon Cuvée Florian. Prick klockan 21:00 ringde så klockan och ölet började säljas. Måste passa på att berömma Akkurat som sålde ölet i glas om 0,2 liter. Det gjorde att fler fick chansen att prova ölet. Priset var också högst humant, endast 65 spänn. På flera av de andra ställena som anordnade Zwanze Day var man tvungen att köpa inträdesbiljett, på Akkurat är som vanligt vem som helst välkommen även om jag misstänker att en del inte lyckades få sig ett glas.

Ok, någon kanske undrar hur ölet smakade? Jodå, klart drickbart. Trevligt syrlig med tydliga spår av körsbär liksom även en touch humle. Uppfriskande och med något i smaken som jag tyckte påminde om "kanel". Vore riktigt spännande att dricka ölet igen om några år, om nu den chansen någonsin kommer.

I Akkurats klubbrum kördes en Zwanzemiddag med 16 platser. Menyn verkade riktigt bra men tyvärr kan man inte medverka på allt. En som medverkade på middagen var Johan från Portersteken. Av honom fick jag smaka en liten slurk Cantillon Lambic De Heute Densité som jag hann uppfatta som en lite udda, tyngre Cantillon. Hur kul hade det inte varit att ha en flaska hemma? Tack till Johan för smakprovet.

En mycket trevlig dag var det, gör gärna om det nästa år.

Ibland kan man inte annat än undra vart tiden egentligen tar vägen? Imorgon är det återigen dags för Stockholm Beer & Whisky Festival (SBWF). Precis som det varit i många år nu är platsen för spektaklet Nackastrandsmässan. Två helger är det som gäller, 25-27/9 och 2-4/10. Förra årets festival slog nytt rekord med nästan 37000 besökare, gissningsvis kommer det rekordet att slås i år med tanke på dryckesintresset som bara tycks öka och öka för varje år.

Även jag slog rekord förra året genom att besöka festivalen samtliga sex dagar, en av dessa jobbade jag i Elixir Wines monter. I år blir det betydligt lugnare, siktar på de bägge torsdagarna och kanske den sista fredagen. Jobb och annat gör att mer än så inte hinns med i år.

Stefan Ölsvammel har i vanlig ordning sammanställt en lista över de mest intressanta ölen. (stort tack för det jobbet) Precis som alltid är utbudet mycket stort, drygt 2000 olika ölsorter. Tidigare år har jag haft en lista som jag försökt följa men det brukar gå åt pipsvängen rätt fort då man aldrig exakt kan förutse hur en dag på festivalgolvet kommer att utveckla sig. I år tänker jag främst gå omkring och njuta och låta saker och ting ske spontant, även om jag förstås har del i kikarsiktet, några exempel:

-börja torsdagen hos Brills härliga monter, något jag gjort många år i rad nu
-testa öl från Malmö Brygghus, i mitt tycke Sveriges just nu bästa och mest intressanta bryggeri
-dricka belgiskt hos Belgoklubben
-prova några mjöd hos Mjödhamnen
-njuta suröl hos Constant Companion
-nyfiket testa några av Amagers amerikanska samarbetsöl hos Elixir Wine
-förhoppningsvis häpnas över festivalens kanske bästa öl, Founders KBS hos Wicked Wine

Årets glas ser förresten ut som följande: (bild lånad från festivalens hemsida)

Som sagt, det ska bli riktigt roligt med årets SBWF, jag ser som vanligt verkligen fram emot det. En ölfestival med ett större och mer varierat utbud är inte lätt att hitta. Att träffa andra ölnördar är en av de största behållningarna med festivalen liksom förstås att dricka en hel del goda och intressanta öl samtidigt som möjligheten finns att språka med folk från branschen. Precis som vanligt gäller det att inte glömma att dricka en massa vatten annars kan det bli onödigt tungt dagen efter.

Snart dags!

Har tillbringat de senaste sex dagarna i Tornedalen, endast en öl har intagits i samband med bastubad. Har haft några riktigt sköna dagar med mer eller mindre noll tillgång till internet, därför en något sen rapportering om torsdag 25/9 då årets Stockholm Beer & Whisky Festival (SBWF) som bekant började.

I vanlig ordning såg jag förstås fram emot torsdagen även om jag visste att jag var tvungen att "ta det lugnt" då jag rätt tidigt dagen efter skulle flyga till Luleå. Under stora delar av vandrandet på mässgolvet hade jag sällskap av Tom (Fajan o Jöns), det var förstås lika trevlig som alltid att gå omkring och prova öl tillsammans. Eirik och Eddan knallade också omkring med oss under stora delar av aftonen.

Tänker inte rabbla upp samtliga 55 smakprover som hanns med däremot tänkte jag bjuda på några blandade intryck.

En sak som verkligen imponerar med SBWF är dess storlek. Numera är det världens tredje största ölfestival och den största whiskyfestivalen. Vem hade kunnat tro på en sådan utveckling då festivalen startade för 23 år sedan.

Något som är en klar skillnad mot mina besök i tiderna begynnelse på första halvan av 2000-talet är att det numera knappt går att ta många steg innan ett bekant ansikte ses, både bland besökare, utställare och annat löst folk. Riktigt roligt är det att prata med alla även om det ibland inverkar menligt på själva ölprovandet. Undrar hur det skulle gå om man gick omkring iförd clownnäsa och löshår som maskering för att inte bli igenkänd? Nja, det är nog inget som kommer att provas. Den sociala biten är både viktig och kul, visst är det så.

Utan att nämna några utställare så tycker jag att det är lite märkligt hur lite vissa tycks veta om öl och då pratar jag inte om själva bryggandet för det kan de allra flesta riktigt bra, annat vore märkligt. Tänker mer på ölstilar som de själva inte erbjuder i sin portfölj, vad som händer rent allmänt i ölvärlden och sådana frågor. Förmodligen är det vi sjukligt besatta ölnördar som inte riktigt är friska men lite lattjo är det att höra en utställare berätta om ett besök på Akkurat där "sådan där suröl dracks". Fick mig att börja tänka på fotbollsproffs som aldrig tittar på fotboll.

Tycker att torsdagen var väldigt lugn, det var aldrig några köer då bekvämlighetsinrättningen skulle besökas, på den smått bortglömda restaurangen med pizza, pasta och annat var det lugnt även om vi behagade att äta där då det normalt borde vara rusningstid. Runt 3600 besökare var det dag ett, då är lokalerna mer tillräckligt stora. Hos vissa utställare som Brill och Craftbeer var det mycket folk mest hela tiden medan det hos andra såg väldigt lugnt ut.

Apropå Brill, en av festivalen mest spektakulära öl finns i deras monter, Omnipollo/Buxton Yellow Belly Peanut Butter Biscuit Stout. En riktigt speciell öl som jag blev förtjust i. Flytande dessert är det minsta man kan säga.

Godaste öl som dracks på torsdagen var glädjande nog en svensk sådan, Malmö Brygghus Framboise. Den var så god att jag inte annat kunde än häpna. En väldigt uppfriskande öl med härliga doft och smak av hallon. Skönt nog inte alls söt. Finns det kvar några flaskor vecka två av SBWF så är mitt tips att gå till deras monter och prova, en upplevelse kan garanteras. Återigen ett bevis för att det allra mesta som kommer från Malmö Brygghus är mer än drickbart, för att inte säga riktigt, riktigt bra.

En annan svensk öl som inte alls var tokig är CAP Bohemian Rhapsody, en krispig och pigg pilsner som säkerligen passar fint till mången maträtter. Bland de utländska ölen blev jag riktigt förtjust i DC Brau On the Wings of Armageddon, en härlig dos humle i en snygg och väldigt drickbar förpackning kan utlovas. Det ölet hittas i Brewers Associations eminenta monter. Tänk att deras utbud av amerikanska öl bara tycks bli bättre och bättre för varje år, imponerande jobbat vill jag lova.

Ett annat fint skånskt bryggeri är Brekeriet, i år har de ingen egen monter då de under första veckan av SBWF var på ölfestival hos De Molen i Nederländerna. Några av deras öl finns att smaka i Brills monter.

Det finns förstås en drös olika utställare som är värda ett besöka, en sådan är den lilla importören Constant Companion som fokuserar på mindre producenter som har många spännande öl, som italienska Birrificio Black Barrels.

En sak som är lite obehaglig med att gå på ölfestival är tiden som rullar på alltför snabbt, det finns så mycket man vill försöka hinna med att prova men helt plötsligt inser man att det är dags att avrunda. Precis så blev det på torsdagen, ja så blir det typ alltid. Tänk vad det lätt det vore om det bara fanns 100 olika öl eller så.

Som tur är kan man åka till Nacka imorgon eftersom den andra och sista helgen av årets festival då börjar. Det kommer jag garanterat att göra. Undrar vilken öl som provas först? Blir som vanligt kul att se vad dagen kan tänkas bjuda på.

Öl i Trondheim

Två gånger Kihoskh

Söndagsbesök på Mikkeller

En ljummen sommarkväll

Torsdag i Malmö, Hamnmästaren och Bishops Arms Savoy.

Fredag i Malmö, Beer Ditch och lite annat smått och gott

Lördag i Malmö, Brekeriet Bar och Malmö Brygghus

Besök på Nya Carnegiebryggeriet

Besök på Fjäderholmarnas Bryggeri

Mikkeller Bangkok

Öl i Brisbane

Öl i Port Vila, Vanuatu

Öl i Auckland

Öl i Long Beach

Bergen Ølfestival 2014

Henrik Øl og Vinstove

Några öl i Berlin

Zwanze Day 2014 på Akkurat

Imorgon börjar SBWF 2014

SBWF 2014, torsdag 25/9