Öl är gott, resor är kul.

På den senaste tiden har jag provat några folköl, det vill säga öl upp till 3,5% som får säljas i matbutiker. För den som inte visste kan det vara intressant att nämna att öl som innehåller maximalt 3,5 % alkohol räknas som livsmedel, alltså ligger beskattningen på 12% till skillnad mot starkare öl som beskattas med 25%. För vidare information ta en titt på Skatteverkets sida. Efter inte alltför djupgående analyser har jag kommit fram till att ICA Liljeholmstorget i Stockholm har landets bästa utbud av sådana öl, rätt eller fel, det vet jag inte men det känns så. Närmare 50 olika varianter har de, då inräknat även lättölen.

En av dessa är Jämtlands Steamer 3,5%, en öl som jag tidigare ej druckit. En hygglig öl tycker jag allt, mild med malt, lite gräs, lätt humle och karamell. Torr och med en tydlig beska. Smakar i alla fall mer än vatten även om det förstås känns lite vattnigt.

Fler öl än Steamer köptes, några korta kommentarer om dem följer senare. Måste hinna dricka upp dem först bara.

Undrar om det finns någon butik med ett större utbud av folköl? Tänk om det i Sverige fanns en butik som Ølhandleriet i Oslo. De har ungefär 200 olika lågalkoholöl, både norska och utländska. Vore riktigt kul att ha alla samlade på ett och samma ställe. Misstänker dock att efterfrågan kanske inte riktigt räcker till.

Hur ofta dricker ni kära läsare folköl? Själv investerar jag nog normalt inte i fler än 10 flaskor per år.

I onsdags samlades vi gamla slitvargar för årets första grillafton på Basunen. I höstas då jag fick veta att det väntades nytillskott till klanen på Basunen lovade jag på stående fot att då allt hade lugnat ner sig efter födseln skulle det vid första träffen efter den stora händelsen drickas 3 Fonteinen Framboos. Det var med lätta steg och en nästan full ryggsäck som det traskades iväg.

Nu dracks det förstås lite annat smått och gott under kvällen, vi började t e x med en Fantome Magic Ghost, ölet som har en något annorlunda färg tack vare bladen från grönt te. Ölet i sig hade en lite speciell smak men även citrus, hö, kryddor och brett. Helt ok men förmodligen var innehållet något ålderstiget.

Innan det blev dags för 3 Fonteinen Framboos provades dessa Mikkeller Texas Ranger Barrel Aged (Eagle Rare Edition), Vibrant Forest Liquorice Porter, Mikkeller Foret de Troncais (Light Toasted) och Three Floyds In the Name of Suffering, öl som man dricker titt som tätt, eller inte. Eagle Rare Edition var stabil, krämig munkänsla med en hel del kul smaker. Inte så het som man kanske kan tro, skönt det. För mycket chili i öl är aldrig en hit. Mikkeller Foret de Troncais (Light Toasted) är den första varianten som jag provat i Mikkellers nya Barley Wine-serie. Riktigt mysig med mycket kola, söt men inget som var besvärande. Alkoholen på småstabila 19,3% kändes av. Smuttaröl minst sagt. Three Floyds In the Name of Suffering var humlerik och balanserad. Lakrits och lätt rostad, tämligen len.

Vibrant Forest Liquorice Porter hade en egen unik etikett med namnet "Anglo-Swedish Match", ölet fick jag som en gåva av Matt. 60 flaskor med just den etiketten gjordes till hans bröllop i maj. Grattis igen till bröllopet! Ölet var en snäll brittisk porter, det var inget som direkt stack ut. Lätt touch av rök i doften men inte i smaken även en del lakrits.

Efter detta var det dags för att dricka 3 Fonteinen Framboos, rating nummer 3000 för min del. Flaskan fick jag i maj förra året av Kristopher. Finns inget annat att säga än att en furstligare gåva kan man inte få, tack ännu en gång. Hur var då ölet? Alldeles, alldeles enastående gott! Så mycket hallon i en underbart balanserad öl, en riktig höjdare vill jag lova. En sådan där öl som är "farlig" att dricka då det lär dröja länge innan nästa chans ges, om den ens kommer? Borde vara en mänsklig rättighet att ha minst 10 stycken hemma som man kan suga i sig lite då och då.

Nå, kvällen var fortfarande ung så vi körde på. Pipeworks Coffee Break Abduction Imperial Stout var en rikigt skön kaffestout, krämig med mycket kaffe både i doft och smak. Mikkeller Its Alive! (Chardonnay Barrel with Mango Edition) smakade faktiskt lite mango i övrig tämligen snäll med fat och brett. Helt klart duglig.

Ett stycke öl som är värd lite extra uppmärksamhet är Hill Farmstead Arthur som jag köpte på Mikkeller & Friends Bottle Shop i april. Tack till Blafa som hade ställt undan flaskan åt mig, mycket snällt och uppskattat. Ölet var riktigt bra! En fin blandning av frukt, kryddor och syrlighet. Uppfriskande och så drickvänlig. Ännu en sådan där öl som man gärna skulle ha några flaskor av hemma, ja de finns många sådana. Frågan är bara hur stort hem man egentligen skulle behöva ha? Vad kostar kungliga slottet? En Konsumkasse med sedlar lär inte räcka.

Nu började vi nog bli lite dåsiga men ännu återstod det några öl. CAP Double IPA, Struise Ypres, Søgaard Barley Wine och slutligen Hoppin Frog/Fanø Natasha Røcks America Chocolate Rye Imperial Stout.

Av dessa tyckte jag att den sistnämnda var godast, men frågan är förstås hur den skulle ha smakat en vanlig tisdag då den druckits i ensamt majestät? Nu var som sagt smaklökarna nog aningen nöjda. Däremot kan jag med största sannolikhet säga att CAP Double IPA var lite av en besvikelse, lite väl endimensionell och alldeles för dyr. 199 för en butelj svensk öl är mycket. Søgaard Barley Wine var drickbar men inget särskilt, bland annat väldigt söt. Struise Ypres påminde en hel del om Rodenbach fast inte riktigt lika stabil, det var något som saknades tyckte jag.

En riktigt bra kväll var det med några riktigt bra öl. Maten som alltid alldeles förträfflig, hemmagjorda hamburgare är det inte mycket som slår. Tack för fin traktering.

Omnipollosölskapelser brukar för det mesta hålla god klass eller rentav bättre än så, t ex lär en färsk Nebuchadnezzar gillas av de flesta som uppskattar välhumlade öl. Ja det är sannerligen en trevlig öl.

I lördags var jag inne i stan och härjade, innan hemfärd passade jag på att slinka in på Pressklubben som har sin strategiska placering på Vasagatan i Stockholm. Pressklubben är ett ställe som jag nästan hade glömt bort, det gick ett antal år utan besök men det senaste året har det skett en nytändning. Personalen kan verkligen öl och de belgiska ölen är i de flesta fallen riktigt intressanta.

Omnipollo Nathalius fanns på fat i lördags, kan man kalla ölet svensk-belgisk då producenterna är svenska men ölet är bryggt i Belgien? Vissa tycker att sådana detaljer är väldigt viktiga, själv brukar jag koncentrera mig på hur själva ölet kan tänkas smaka. Noterbart är att ölet innehåller både majs och ris.

Tyvärr måste jag säga att Nathalius är den första riktiga besvikelsen från Omnipollo. Doften var ok, mycket citrus, persika, grape och hö. Smaken däremot var alldeles för obalanserad för min smak, väldigt rå och bitter. Vidare var ölet spritig och med en kropp som inte alls kunde bära upp skapelsen. Nä, tyvärr det var inget för mig, orkade inte ens bry mig om att dricka upp allt. Det är sannerligen inte ofta det sker ute på krogen. Någon tyckte att ölet smakade "galla" men riktigt så långt är jag inte benägen att gå. Det kanske låter lite konstigt, men på sätt och vis är det skönt att inte tokgilla precis allt som kommer från Omnipollo.

Det var bara att söka tröst vid ett par bröst tänkte jag skriva men jag menar förstås Pressklubben 10 Anniversary Ale som bryggdes av Slaapmutske då Pressklubben fyllde 10 år 2010. Ölet finns bara på Pressklubben så passa på om ni har vägarna förbi.

Ölet var helt ok om än inte suveränt. Söt med plommon, jäst, malt, äpplen och kola. En viss värmande känsla från alkoholen. På det hela en väldigt mild humlighet. I det stora hela en småmysig öl att sitta och smutta på.

De flesta av oss har säkert som barn någon gång vunnit en medalj, kanske i en tävling med endast två deltagare, men en medalj är alltid en medalj.

För ett tag sedan kom jag att fundera över de olika medaljerna som pryder många ölburkar. Varifrån kommer de och vem har beviljat dem? Passande nog skrevs det om ämnet i en finskt ölforum för en tid sedan, där analyserades tre ölburkar lite närmare, Koff, A. Le Coq och Heineken.

Bilderna på medaljerna är små och med en brokig historik. Tydligt är att de flesta medaljerna vanns för länge sedan. Heinekens medalj D`or är från Paris 1875, A. Le Coq:s medaljer är från åren 1893-1923. Man kan undra om det förekom öltävlingar på den tiden och varför bryggerierna vill ha så gamla medaljer på sina ölburkar?

Marknadsdirektören, Olli Heikkilä, på Olvi som bland annat har A. Le Coq i produktportföljen säger följande: "Tja, för oss är det att vi vill behålla den långa historien levande. De ger trovärdighet. Ju äldre desto coolare. Folk frågar ibland om inte medaljerna ska tas bort, men grejen är alltså att de är gamla."

Exempelvis vanns medaljen 1923 på Suur Kuldauraha i Tallinn, det var en jordburks- och industriproduktsmässa.

Olli Heikkilä fortsätter: "Tidigare vanns medaljer eftersom ölets kvalitet var god. Idag belönas specialitet, då är den ingen idé att deltaga med "vanliga" öl. 80-90% av kunderna skulle inte ens kunna dricka ett stop om ölet är för speciellt."

På Koff III hittas en färsk medalj, nämligen från år 2004, då vann Koff priset som bästa "lager på kran" i tävlingen The Brewing Industry International Awards, förövrigt en tävling där det kostar att vara med. Burken har även en medalj med namnet "No Nonsence Beer Since 1819", en medalj som bryggeriet själv hittat på.

Intressant nog hade Lapin Kulta (ägs av Hartwall) medaljer på sina etiketter på 1960- och 70-talen men inte längre. Produktchef Pekka Koski på Hartwall: "På den tiden hade alla medaljer då det var mode. Numera ser vi inte vilken betydelse de gamla utmärkelserna har så vi tog bort dem. Dock finns det alltid en möjlighet att de återkommer om tiderna förändras."

Nu blir jag nyfiken på att plocka ut tre svenska burkar från Systembolagets hyllor och analysera var deras medaljer kan tänkas komma ifrån? Exemplet från Finland visar att medaljerna kan komma lite varstans ifrån, från jordbruksmässor eller något som bryggeriet själv hittat på.

Allt snack om medaljer får mig att osökt börja tänka på den gode Leonid Brezjnev som blev rörd då han fick ta emot medaljer, medaljer som han ibland själv bestämt att han skulle föräras med.

Häromveckan fick jag ett mail från en "trogen läsare" som nyligen besökt Nordkorea. Frågan var enkel, ville jag ha några öl från det mytomspunna landet så skulle han gärna skicka ett par flaskor till mig. Först trodde jag att det inte var seriöst menat men det var det, i förra veckan hämtade de två flaskorna från det lokala Postombudet.

Ett riktigt stort tack till Björn för de två flaskorna. Nu gäller det bara att hitta ett lämpligt tillfälle då de ska drickas, ensam vill jag inte göra det. Tror inte att det är så många av oss ölnördar som druckit nordkoreansk öl. Jag har i alla fall inte gjort det.

Noterbart är att 640 ml tycks vara standardstorleken på en nordkoreansk ölflaska, undrar hur innehållet är? Har inte höga förväntningar men det kommer ändå att bli spännande att prova.

I förra veckan var det återigen dags att besöka en ny norsk stad, det är något jag roat mig med att göra sju år i rad. Kristiansand i södra Norge stod på tur denna gång. Det är en lagom stor stad med drygt 80000 invånare, belägen vackert vid kusten. Longyearbyen, Tromsö, Bergen, Bodö, Stavanger och Ålesund och nu alltså Kristiansand. Vet inte varför jag är så otroligt förtjust i Kongeriket Norge, vissa saker är som de är helt enkelt. En sak är i alla fall säker, jag ser redan fram emot mitt nästa besök.

Efter flygplansbyte i Oslo landade jag på Kjevik och tog flygbussen som passande nog stannade precis utanför mitt hotell. Som vanligt mycket smidigt att resa i Norge, inga problem med någonting. Från flygplatsen in till stan är det 13 km, resan kostade 150 NOK t/r. Var redan framme kring klockan 11 men fint nog var rummet redan färdigt, sådant är alltid skönt, ännu skönare om man flugit långt.

Som traditionen bjuder började jag med att besöka Vinmonopolet som låg ungefär 200 meter från hotellet. Hade inga planer på något stort inköp men tre flaskor blev det i alla fall. Det blev även ett trevligt snack med en av de anställda om norska bryggerier, kul att ibland träffa en anställd med goda kunskaper.

Därefter vankades det lunch vid Sjøhuset, inte heller det långt beläget från hotellet. Ja faktum är att inget av ställena som jag besökte under min vistelse i Kristiansand låg mer än 500 meter från hotellet, ibland är det verkligen skönt med mindre städer. Är man i Norge kan man inte annat än äta fisk, så även denna gång. En steinbitfilet med friske grønsaker, kremet hvitvinsaus och dampede småpoteter fick det bli. Väldigt, väldigt gott, speciellt såsen hör till godaste vitvinssåserna jag haft äran att få reta smaklökarna med. 249 nok är dessutom trots allt ett hyggligt pris, i Stockholm skulle en motsvarande anrättning varit dyrare. Ett tips är alltså att titta efter fisk i Norge, det brukar för det mesta vara tämligen prisvärt.

Ratebeer är alltid en pålitlig informationskälla då man vill söka efter ölrelaterade tips i olika städer, efter att ha tittat på vad Kristiansand kunde tänkas bjuda på var det tre-fyra ställen som jag bestämde mig för att besöka. Den första av dem, förutom Vinmonopolet, var Christianssand Brygghus. De öppnade klockan 15:00 så innan dess fanns det inget annat att göra en att spatsera omkring och titta på den trevliga lilla staden.

Strax efter 15 var det då dags att kliva in. Brygghuset ligger väldigt centralt i staden, det går inte att missa i alla fall inte om man inte är blind. Lokalen var uppdelad i två sektioner, närmast entrén var själva bardelen, längre in var matsalen. Det första jag gjorde var att fråga om de sålde smakprover av sina egna öl, det gjorde de. "Smakebrett" kallas det förresten på norska. Tänk vad trevligt, så borde det alltid vara på en bryggeripub tycker jag. Sex öl på 0,1 liter kostade 149 NOK. Då fick jag Christianssand Blond Ale, Ich Weiss Nicht, Amber Ale, Brown Ale, Porter och den helt nya Christianssand Cosmic IPA.

Alla sex ölen upplevde jag som ok eller bättre. Inga felsmaker utan de var vad de utsåg sig för att vara. Föga förvånande tyckte jag dock mest om Portern och IPA:n, tänk att det nästan alltid blir så.

Det bästa med besöket var den mycket trevliga personalen, särskilt bartendern som var hemmahörande från just Kristiansand hade jag ett långt snack med. Mycket intressant att lära sig mer om den norska ölmarknaden, t e x var det nytt för mig att det i norra Norge finns en kommun som inte tillåter matbutiker att sälja öl upp till 4,7% vilket är tillåtet i övriga Norge.

En annan intressant sak är att i Norge måste alla öl i en meny presenteras med lika stor text, inget öl ska få större uppmärksamhet än ett annat. Christianssand Brygghus fick dock tillåtelse till att presentera sina säsongsöl med mindre text än ölen i det fasta sortimentet. Norge, vilket fascinerande land!

Klockan den tickade på, jag visste att det fanns ett par ställen till som jag vill besöka innan dygnet blev för sent, men eftersom det var så lugnt och skönt var jag bara tvungen att ta en titt i flasklistan. Utbudet var inte enormt men ungefär 40 olika öl hade det. Valet föll på en Haandbryggeriet Krekling (2013-), det handlar om en modifierad variant jämfört med den tidigare versionen. Man vet vad man får då man köper öl från Haandbryggeriet, denna var stabil utan att vara briljant. En hel del bär både i doft och smak, även inslag av fat, läder och malt. Livlig kolsyra och i det stora hela en väldigt uppfriskande öl. 159 NOK kostade flaskan.

Måste säga att att jag blev riktigt imponerad av Christianssand Brygghus, särskilt stämningen och den väldigt trevliga personalen imponerade på mig. En helkväll där skulle jag inte tacka nej till. Bara och vänta och se om det kan tänkas bli ett nytt besök i framtiden, jag hoppas det.

Det blir faktiskt en del två, i den blir det några rader om Patricks Pub och Gastropuben KICK vilka båda två låg mycket nära Christianssand Brygghus.

En fördel med mindre städer är att man inte behöver ägna mycket tid eller pengar åt transporter, mellan Christianssand Brygghus och Patricks Pub og Restaurantär det inte mer än 150 meter. Patricks Pub, ja det är ett ställe som jag hört talas om vid några tillfällen, ett ställe där man brukar kunna hitta det allra senaste från mina norska favoriter Nøgne Ø.

På fat fanns runt 10 olika öl, det som intresserade mig mest var en cider, nämligen Lervig Sourhead Cider. Ja, det gamla bockskrället kan faktiskt dricka annat än öl, bara så att ni vet. Tydligen fanns cidern på CBC i maj men då missade jag den. Tycker att den var väldigt uppfriskande med stora smaker av äpple. Lätt syrlig och befriande nog inte söt. Bra grejer helt enkelt.

Efter en titt i flaskutbudet kunde jag konstatera att de inte hade något från Nøgne Ø som jag inte hade druckit tidigare. Det fanns inget annat än att fråga den pratglade bartendern (de var flera men jag hade "bäst" kontakt med en av dem) om de möjligtvis hade något som inte fanns med på listan, som t ex Nøgne Ø Funky Geyser, jodå den fanns. Trevligt värre, tänkte jag. Ölet är fullproppat med brettanomyces, något som märktes då kapsylen åkte av, det skummade rejält. Ölet både doftade och smakade en hel del "brett" liksom gröna äpplen, citrus och hö. Kroppen var åt det tunnare hållet och avslutningen torr. En stabil sak.

På Patricks Pub var det mer fart än på Christianssand Brygghus, bland annat en stammis som hela tiden ville ha uppmärksamhet. Turligt nog pratade han en norska som jag hade svårt att förstå så några alltför djupa diskussioner och världspolitiken blev det inte. Annars så måste jag säga att jag gillade Patricks Pub, inredningen var åt det mörkare klassiska pubhållet. Helt klart ett ställe som det är värt att titta in i om man är Kristiansand.

Det var det här med mindre städer, Gastropuben KICK Malt & Mat låg också väldigt nära de två andra besökta ställena, en gyllene triangel kan man helt klart kalla det. KICK är det ställe i Kristiansand med flest fatöl, hela 30 stycken vilket är riktigt imponerade. Fatölen varierade, från vanliga industrilager till mer intressanta skapelser.

På KICK samtalade jag ett tag med en dam av en den yngre generationen som var påfallande kunnig om öl. Ibland undrar jag vad det egentligen är som sker men det är förstås mycket glädjande att ölintresset sprider sig. Nåväl, snart sitter man där i gungstolen och undrar över vad det var som egentligen skedde?

I mitt glas hamnade ett par brygder, Fanø Forår vilket var en söt bocköl. Den var förstås maltig med en del torkad frukt och sirap. Drickbar men ingen favorit. En gammal favorit hanns också med, Nøgne Ø Imperial Stout. Jo tack, den fungerar nästan vilken tid som helst på dygnet, riktigt sympatisk öl som alltid.

KICK var det lugnaste av de tre ställena som besöktes, ja det var riktigt lugnt då gästerna inte var många i den tämligen stora lokalen. Skulle jag då rekommendera folk ett besök, självklart!

Efter en timmes kvällspromenad där mesta av tiden ägnades åt att njuta av de härliga dofterna från havet fanns det inte så mycket mer att uträtta, förutom ett par öl på hotellrummet. Både Lade Gaards Brygghus Lys Hvete och Grans Lättöl var så trista att det räcker mer än nog att bara publicera dem på bild.

Något som var glädjande att se på flygplatsen Kjevik var de tre ölen från Nøgne Ø som fanns att köpa. Undrar när något liknande kommer att skådas på Arlanda?

Ännu ett besök i Norge var över. Har ingen aning om när nästa besök till det fagra landet kan tänkas ske, men förr eller senare lär det bli av.

I förra veckan besöktes BrewDog Bar tillsammans med några törstiga kollegor. Storasyster och svåger anslöt också så vi blev ett riktigt skönt gäng.

Man är ju som man är så innan maten beställde jag ett glas BrewDog Cocoa Psycho som fanns på fat, alltid optimalt att börja kvällens äventyr med en hyfsat stark Imperial Stout på 10%. Glädjande nog var ölet riktigt stabilt, mycket mörk choklad både i doft och smak. Även vanilj, ek, espresso och lite "jord" tyckte jag mig känna.

Till den schyssta hamburgaren dracks en Poppel Belgisk Wit som gjorde sitt jobb utan att direkt briljera. Nu såhär i efterhand inser jag att kvällen bjöd på några riktigt stabila öl, eller vad sägs om To Øl Final Frontier DIPA (fint humlad och färsk, stabil minst sagt), Mikkeller Spontanwildstrawberry (kan inte påstå att jag kände några jordgubbar i ölet men den slank förstås ner trots det), Lost Abbey Saints Devotion (mild brett i denna, ja överlag kändes ölet milt på något sätt), Omnipollo Brygd (mycket choklad även inslag av "mjölk", god!), BrewDog Christmas Paradox 2012 (klart att man ska dricka julöl i juli, vinös med en tung kropp. Kryddigheten kändes balanserad), Brekeriet Rosaldin (tycker att den bara blir godare och godare, så otroligt uppfriskande som halvtidsunderhållning mellan de lite tyngre ölen) BrewDog Hello My Name Is Ingrid (visst är den ok men väldigt hypad om jag får skriva vad jag tycker).

Som sagt, det blev en hel del godsaker, men kvällens kanske mest udda, konstiga, spektakulära, märkliga och så vidare var nog ändå BrewDog Sink the Bismarck. Enligt etiketten så rör det sig om en IPA på småstarka 41%. Ölet lanserades 2010 och var vid den tidpunkten världens starkaste öl. Vilken som är världens starkaste öl just nu vet jag faktiskt inte. Däremot kan jag rabbla samtliga sovjetiska generalsekreterare, det ni!

Hur var då Bismarck? Jag tyckte att doften påminde om likör med en touch av humle och citrus. Även inslag av lakrits och torkad frukt. Smaken var söt och stark, dock upplevde jag inte alkoholen som något som störde. Lakrits, lite torkad frukt, malt och ännu lite mer värmande alkohol. Behöver jag ens nämna att smaken satt i länge, länge. Mycket svår öl att betygssätta....

1 cl kostade 65 kr, jag drack två. Undrar om det inte vore vettigt att ha en flaska hemma då höstförkylningen slår till?

På en av toaletterna har man sällskap av ingen mindre än Super Mario, vilken är hans favoritöl?

Shalom! Förra fredagen, 12/7, fanns det inget att göra än att kliva upp tidigt, tidigt och bege sig till Arlanda tillsammans med Eddan. Denna gång var det ingen resa i närområdet som hägrade utan Tel Aviv i Israel var det som gällde. I ärlighetens namn visste jag inte så mycket om den staden så det var med stor nyfikenhet som det bar av. Israel fick för övrigt äran att bli land nummer 52 som jag besökt, undrar vilken som blir det sista?

Efter ungefär 4 timmar och 15 minuter var det inte många minuter kvar innan landning på Ben Gurion, inflygningen var helt klart lovande. Till och med en badkruka som jag insåg att årets premiärdopp var nära.

Immigrationen gick smidigt, ungefär 45 minuter efter landning var vi på hotellet, ett litet trevligt hotell som låg vid strandpromenaden och den fina stranden. Lusky Hotel & Suites hette hotellet, vid incheckningen väntade en trevlig överraskning i form av en uppgradering till en svit med separat sov- och vardagsrum. Sämre start kan man helt klart få i en ny stad och nytt land. Kan helt klart rekommendera hotellet, med tanke på uppgraderingen blev det prisvärt med 600 USD för tre nätter inklusive enklare frukost och väl fungerande Wifi.

Nå, när de sedvanliga bestyren var avklarade var det bara att bege sig ut i det snudd på för varma vädret, solen var verkligen het för en lirare som har lappblod i sina ådror, men men det är bara att kämpa på. Resans första ölrelaterade plats hägrade, ölbutiken Beer Market som låg ungefär 40 minuters till fots från hotellet. Ni kan ju gissa om den promenaden gjorde en törstig?

Beer Market är en liten butik med ungefär 80 olika inhemska öl, en dröm för en som vill testa några udda öl med andra ord. De hade även öl från Palestina, nämligen från Taybeh. Ett par fatöl hade de också, givetvis provades bägge, Dancing Camel Hefe-Wit och Jaffa Red Ale, sistnämnda speciellt gjord för Beer Market. Bägge ölen var rätt söta men oj vad de dracks snabbt. Var länge sedan som jag var så törstig. Fatölen kostade ungefär 50 svenska kronor. Flaskorna kostade mer eller mindre lika mycket dock fanns det några som kostade tre Shekel (ILS) mer. Ville man köpa en flaska så kostade den 17 (förutom de som var markerade +3), mina två sexpack kostade 88 ILS per styck. 1 ILS motsvarar ungefär 1,9 SEK. Matematiken var alltså enkel, det var bara att multiplicera med två så var man klar. Som sagt, två sexpack köptes, dels öl till rummet men även några som skulle med till Sverige.

Personalen på Beer Market var mycket trevliga och hjälpsamma. De kunde mycket om öl vilket inte var förvånande. Ett riktigt bra ställe som visade vägen för vistelsen i Tel Aviv. Undrar om vi någonsin får se ställen i Sverige som mer eller mindre har samtliga "seriösa" inhemska öl? Det var inte lätt att välja vilka öl som skulle köpas men det blev en mix av lite av varje.

Resten av dagen den flöt på, god mat avnjöts, de ljumma kvällsvindarna var verkligen fantastiska. Att sitta och relaxa på balkongen efter mörkrets inbrott var verkligen finemang. Första dagen var lugn, det blev bara sex olika öl och en äppledryck. Ölet med mest karaktär var Salara Smoked Stout, fast det handlade inte om någon tung pjäs. En hel del kaffesump och choklad bjöd den på, även inslag av rök. Hebreiska är verkligen inget lätt språk, det var lite småklurigt att räkna ut vad det egentligen var som dracks. Ölet på nedanstående bild heter i alla fall Ronen HaHodit HaMekhoeret India Pale Ale, ja det var faktiskt inte så svårt att räkna ut det.

Någon humlebomb handlade det inte om, humligheten var lätt med lite grape, gräs och apelsin. Bitterheten var medel. En snäll rackare som dock slank ner utan några som helst problem.

En lugn fredag blev det, rätt mosig det var man då det skulle sovas på aftonen men det var med tillförsikt jag såg lördagen an, då skulle det provas betydligt flera öl. Om ni vill så går det alldeles utmärkt att läsa om det i nästa del som publiceras inom några dagar. Istället för att skriva ett lååååångt inlägg blir det ett eget för de tre dagarna som tillbringades i Israel.

Lördagen i Tel Aviv inleddes med en promenad på tre minuter, sedan var vi på stranden. Ett par timmars solande och badande fick inleda dagen. Inte ens en notorisk badkruka som jag kan undvika att slänga mig i havet då vattnet är 25-26 grader varmt.

Att av plaska i vattnet blir man både hungrig och törstig, efter att förstnämnda var åtgärdat blev det några slappa timmar på balkongen där bland annat mitt första öl från Palestina bockades av. Ölet i fråga var Taybeh Beer Golden från bryggeriet Taybeh Brewing Co.

Ölet i fråga var som förväntat, det vill säga inte särskilt bra. Mina korta kommentarer: blaskig, söt, lite kokta grönsaker och inslag av metall. Det vill säga ett stycke öl för folk som gillar just de smakegenskaperna, eller så är de kanske alkoholister eller kanske allmänt ointresserade av öl?

Efter att ha gjort oss fina för kvällen, det räckte med att ta på sig ett par shorts och t-shirt samt dra med handen genom håret så var vi klara att besöka de enligt Ratebeer två bästa ölställena i Tel Aviv.

Första anhalten blev Porter & Sons, som låg ungefär 30 minuter från hotellet, till fots. Det visade sig vara ett modernt ställe med en lång bardisk på typiskt amerikanskt manéer. De hade många olika fatöl, 50 stycken även en stabil flasklista med ungefär 70 olika öl. Fatölsutbudet dominerades av olika belgiska bryggder. Belgiska brygder i all ära, till Israel åker i alla fall jag för att prova inhemska öl. Fyra olika fatöl dracks, av dessa var Alaxander Green den godaste. Det är en mild IPA med hö, en del humle, citrus och en snäll beska. Som vanligt i Israel kostade ölen ungefär lika mycket, fatölen mellan 55-70.

Resans två godaste öl blev det härnäst, bägge på flaska. Första Negev Porter Alon som jag gav betyget 3.8/5, det högsta betyget jag gett ett öl från Israel. En hel del choklad, stabilt rostad, lite vanilj, ja bra för att vara på 5%. Kroppen var inte stor men i det stora hela ett stabil öl att sitta och smutta på.

Alexander Black var också stabil, men kanske inte riktigt lika bra från Negev enligt mig. Den upplevde jag som sötare och lite tunnare. Intrycket är i alla fall att det är de mörka ölen som är de godaste israeliska ölen. Den regeln gällde för oss. De bägge flaskorna kostade ungefär 60 kronor per styck.

Från schyssta Porter & Sons var det ungefär fem minuters promenad till det första mikrobryggeriet i Tel Aviv och hela Israel, Dancing Camel. Stället hade inga skyltar så först gick vi förbi det, något som en av de anställda nämnde då vi efter några minuter hittade rätt. "Ni såg törstiga ut och så jag var säker på att det var hit ni skulle", en helt korrekt analys vill jag hävda. Dancing Camel öppnade 2006, bryggmästaren heter David Cohen och själva puben öppnade 2011. Åtta olika fatöl hade de, givetvis provades samtliga, några fåtal flaskor fanns det också. För den som undrar kan det nämnas att provbrickan med åtta öl kostade ungefär 175 svenska kronor.

Dancing Camel öppnar 19:00 på lördagar, vi var där 19:01, är man från Nordeuropa så gäller det att hålla tidtabellen. Den unga servitrisen var synnerligen trevlig och sympatisk, något om öl kunde hon dock inte, eller väldigt lite i alla fall. Sak samma, ett skönt ställe var det. Skön industriell miljö där man från baren kunde överblicka själva bryggeriet.

Ölen som dracks var rätt typiska för de flesta bryggeripubsöl, lättdrucka och snälla. Störst intryck gav Dancing Camel Leche Del Diablo som hade en hel del chili, dock inte så mycket att det blev odrickbart. Godaste ölet var den mörkaste, ja ni ser. Dancing Camel Midnight Stout. Choklad, lite kaffe, lätt rostad och med en medelbitter avslutning. Helt klart duglig även om den inte var briljant på något sätt.

Är man i Tel Aviv ska man besöka de bägge ställena som vi besökte, ölen var som sagt inte några sensationer men i de stora hela helt ok och utan några uppenbara felsmaker. Särskilt personalen på Dancing Camel var riktigt pratglada och trevliga, kanske berodde det på att det var väldigt lugnt under vårt besök. Lördagkvällar verkar inte vara den mest fartfyllda aftonen i Tel Aviv. Eller så kanske det är så att vi två gamla gubbar inte längre orkar hänga med ungdomarna som går ut då sovklockan ringer?

Kvällens avslutning skedde på den sköna balkongen innan det var dags för lite nattvila. En sista del följer om ett par dagar eller så.

Ack dessa sköna kvällar i juli, de är som gjorda för att dricka öl och äta gott tillsammans med goda vänner. Sagt och gjort, ännu en sittning på Basunen blev det i förra veckan. Maten var verkligen riktigt god, Eirik bjöd på pulled pork, ja det är verkligen helt suverän föda. Ölmässigt var kvällen tämligen rutinmässig, som vanligt bjöds det en blandad kompott, att slå juniprovningen blir ingen lätt sak.

Dock fanns det en flaska som förmodligen aldrig kommer att drickas av någon av oss igen, ja man kan ju undra hur många flaskor av just det ölet som överhuvudtaget har druckits på svensk mark? Jag talar om nordkoreanska Taedonggang som en bloggläsare hade vänligheten att skicka till mig. (stort tack igen Björn, jag är evigt tacksam!)

Äh, jag tar det i pedagogisk ordning, alltså i den ordningen som ölen dracks. Som vanligt några kort ord om de olika ölen, ja vill gärna inte trötta ut den tappre läsaren.

Vi började med en The Bruery Saison Rue som välkomstöl innan maten. Det var en behaglig öl med inslag av brett, kola, kryddor och malt. Len och lättdrucken, en perfekt sommaröl vill jag smått högtidligt hävda.

En Nils Oscar Jubileum 15 blev det sedan, tycker att ölet tappat sedan sommaren 2011. Mer parfymerad nu än vad jag vill minnas. Nåväl, fullt drickbar trots allt.

Därefter var det alltså dags för kvällens huvudnummer, öl från Nordkorea. Ja i ärlighetens namn, hur häftigt låter inte det? I min lilla värld är onekligen det. Ölet hade en klar gyllene guldaktig färg, skummet var vitt och medelstort. Ölet doftade inte så mycket, lite malt och vibbar av papp. I smaken fanns det lite peppar och spår av kaksmet. Tunn med en kort eftersmak. Tråkig öl för att vara ärlig men inte odrickbar. Känns lite schizofrent att skriva att det är det godaste men samtidigt det sämsta ölet jag druckit från Nordkorea, men då är det också det enda.

Öl från norska Nøgne Ø kan jag inte få nog av, i förrådet hittades en Nøgne Ø Sunturnbrew Bourbon Barrel som inhandlades på Systembolaget i september 2012. Tämligen vinös med tydliga fattoner, även rök och lite bourbon. Helt ok.

BrewDog Abstrakt AB:07 kände sig nog bortglömt då den legat i förrådet sedan november 2011, men nu fick den äntligen lite uppmärksamhet. Mycket malt, en del arrak, spår av whisky och russin. Rätt bra men söt.

Den som läser min blogg vet att jag nyligen besökt Israel, några öl följde med hem därifrån. Ett par av dem dracks på Basunen. HaDubim Kiwi Ale och Dancing Camel Golem. Förstnämnda hade en del humle liksom parfym, lätt men drickbar. Dancing Camel Golem köptes på bryggeripuben i Tel Aviv för närmare 90 svenska kronor, tyvärr motsvarade inte innehållet det priset. Söt och godisaktigt med inte alls så mycket humle som förväntat. Ölet var på 12% vilket man kunde känna. Där ser man, ibland fraktar man hem öl helt i onödan.

Hoppin Frog Barrel Aged BORIS Royale kan inte hamna i avdelningen "onödiga öl". Jag gillade den, len och fin med mycket kaffe och mjölkchoklad. De mörka ölen från Hoppin Frog håller verkligen hög klass.

En flaska Duysters Tuverbol slank också ner. Det roliga med den är att den innehåller lambic från 3 Fonteinen vilket verkligen märktes, ölet påminde en hel del om en lambic fast inte lika syrlig. Frisk och lätt med en hel del druvor. Hade aldrig kunnat gissa att alkoholhalten låg på 11%, typ 4% hade jag gissat om jag varit tvungen till sådana övningar.

Kvällens sista öl blev en Åsundens Börjes Barley Wine. Det är mitt tredje öl som jag provat från Åsundens, de andra två har inte varit goda, nä snarare har de känts infekterade. Denna var drickbar men inget särskilt, en hel del malt, kola, marsipan och lite rök.

En lugn och skön var det, ja det är som alltid kul att träffas och beta av några flaskor. Det roligaste är då folk har med sig hemligheter som man på förhand förstås inte har någon aning om vad de är.

Som utlovat blir det en avslutande del om öl i Tel Aviv, något försenad....ja i juli får man allt ta sig vissa friheter.

Lite förvirrande kan det ibland vara att befinna sig utomlands, som att söndagar är en vanlig arbetsdag i Israel, något som märktes då det var betydligt färre personer på beachen jämfört med fredagen och lördagen.

Söndagar för oss innebär för det mesta en lite lugnare dag, något som dag tre i Tel Aviv blev. Det fanns några öl kvar i kylskåpet som skulle drickas upp men innan vi gjorde det var det bara att bege sig ut på stan för ännu en liten bensträckare. Efter att ha promenerat i runt 35 minuter kom vi fram till en stor marknadsgata, HaCarmel,där det såldes diverse krimskrams liksom mat, frukt och annat. Jag köpte inget men däremot var det lite småkul att se vimlet av folk. Personligen tycker jag att det bästa krimskramset fortfarande hittas i Beijing även om jag inte varit där på många år. (senast 2007)

Efter att gått ungefär halva marknadsgatan kom vi fram till Beer Bazaar som låg på en sidogata. Beer Bazaar påminde mycket om Beer Market som vi besökte på fredagen, förmodligen hade de samma ägare, något som jag förstås glömde bort att fråga om. Drygt 80 olika israeliska öl hade de liksom några palestinska. Ett par fatöl hade de också, en hembrygd liksom en kommersiell, båda dracks. Precis som på de andra besökta ställena kostade ölen mer eller mindre lika mycket, förutom några flaskor som var +3.

Beer Bazaar var ett ställe som det var svårt att inte tycka om, anspråkslöst och med ett par väldigt pratglada och trevliga ägare/personal. De var nyfikna på hur situationen för öl var i Sverige, ett trevligt samtal blev det. Inte heller de hade hört talas om Akkurat, ja det där med suröl har inte riktigt slagit i Israel ännu. Nåväl, en sak i taget så blir säkert bra.

Tillbaka på rummet fanns det inget annat att göra att dricka resans första och enda burköl. En hyllning till vår trevliga taxichaufför som körde oss från flygplatsen till hotellet, det var nämligen hans absoluta favoritöl. Goldstar var namnet på ölet, burken köptes i en matbutik för motsvarande 18 kronor. Faktum är att det var det billigaste under resan, öl är alltså inte särskilt billigt i Israel. Annars kändes landet aningen billigare än Sverige, kanske 10% eller så?

Burkens innehåll motsvarade de lågt ställda förväntningarna, en typisk öl för någon som inte bryr sig om vad det är i glaset. Det var bara att gå vidare med andra ord.

Under resan hann vi prova 31 israeliska öl plus en från Palestina. 17 bryggerier stiftades det bekantskap med. Var det någon som inte tyckte om statistik? Något som var både roligt och lite anmärkningsvärt var faktumet att inte en enda öl från varken Mikkeller eller BrewDog sågs överhuvudtaget. Det kändes faktiskt lite unikt att besöka ett land där öl från de två hyfsat kända bryggerierna inte kunde hittas.

Många av de israeliska ölen känns lite som många öl från de nya svenska bryggerierna, de är inte riktigt framme ännu. Av de 32 provade ölen är det runt 5-7 stycken som jag gärna skulle dricka igen, resten är det tack och adjö till.

Helt klart gav det korta besöket mersmak, Israel är ett land som jag gärna återvänder till. Överlag var folk väldigt trevliga, stranden var suverän och maten alldeles underbar. Klimatet går det inte att klaga på, även om en nisse som jag med lappblod i ådrorna tyckte att det var snudd på väl varmt med runt 30 grader varje dag. Ölen lär också bara bli bättre och bättre. Visst märks det av att landet är väldigt religiöst jämfört med Sverige, att säkerheten är hårdare. (det tog ungefär 1:20 att klara av alla processer på flygplatsen då vi åkte hem, bland annat var det manuell sökning av resväskan) Nä gott folk, åk till Israel om ni får chansen, det kommer jag att göra, Kanarieöarna är ju så uttjatat.

Listan över historiska datum är förstås lång, till den kan läggas lördag 27/7 2013. Ett datum som jag förmodligen aldrig kommer att glömma, anledningen till det är den redan nu legendariska ölprovningen som Thorsten Ekne bjöd in till i Malmö.

Den gode Thorsten fyllde nyligen 50 och självklart ska man då prova igenom 50 olika imperial stout liksom en tjugotal andra öl som "mellanöl" och matöl. Först trodde jag inte riktigt på det men det var alltså 50 olika imperial stout som skulle betas av, något liknande har jag då aldrig varit med om tidigare och lär aldrig uppleva igen. Mitt tidigare rekord med 10 imperial stout på en och samma provning blev fullständigt slaktad.

Som mest var vi nio personer på provningen, idel skånsk öladel och undertecknad som fick representera Stockholm. Efter en välsmakande brunch samt några matöl var det dags börja den långa dagens ölprovning. Samtliga öl provades blind i sammanlagt 14 flighter. Kraven på de olika ölen var höga, ingen hade sämre än 3,56 i snittbetyg på Ratebeer.

Måste säga att det var riktigt intressant att prova de olika ölen blint, en del tidigare favoriter som t ex AleSmith Speedway Stout fick tämligen beskedligt betyg, men till dess försvar måste sägas att har man druckit öl under en hel dag så tar smaklökarna stryk. Vi hade även som uppgift att försöka gissa vilka de olika ölen var, något som jag var totalt kass på. Bäst i klassen var Pappa Balder som lyckades pricka 21/50, snacka om imponerande! Ni som tror att det är väl ingen match kan gott ta och prova själva.

Noterbart i övrigt var att de riktigt starka ölen som kom i slutet av provningen överlag fick låga betyg, detsamma gällde många av de fatlagrade varianterna, särskilt då öl som Amager Hr Frederiksen Danish Red som jag aldrig tycks kunna bli kompis med. Alldeles för mycket "lacknafta" i det ölet.

Som palettrensare bjöds vi på flera olika öl från Crooked Stave, en för mig okänt bryggeri från Denver. Nu är det bara att konstatera att öl det kan de brygga. Överlag höll deras öl hög klass, sådär lagom "funkiga" men en hel del karaktär. Öl som alltid har karaktär är öl från Cantillon, tre olika bjöds det på av vilka Fou Foune är min favorit, ja den är verkligen superb. 3 Fonteinen Framboos dracks också, ja det är galet vad bra man kan ha det.

I ärlighetens namn dracks det även några öl som hade karaktär på fel sätt, kvällens sämsta öl var polska Czarnkowskie Piwo Jasne som var fullkomligt vedervärdig, mycket söt och kvalmig. Jag kunde inte ens dricka upp 3-4cl. En annan öl som inte var direkt bra var nordkoreanska Ponghak Beer 12, tunn och intetsägande. Fast den är ju ändå cool på det sättet att den kommer från Nordkorea. (tack Björn för flaskan)

På aftonen bjöds det på grillat, till det dracks det några öl av dessa var Firestone Walker Double Jack IPA, trots att den inte var helt färsk så var den fortfarande i högsta grad sympatisk. Till den schyssta köttbiten tog jag några droppar nagachili, något jag inte borde ha gjort. Förutom att munnen tog eld bedövades smaklökarna riktigt fint, det tog ett tag att komma igång igen.

Som final på kvällen blev det en slurk ur vattenkannan, i den hade vi hällt en liten skvätt av samtliga imperial stouts som dracks under dagen. Där snackar vi om en unik häxblandning. (Där har Monks något att försöka slå)

Kring 03 natten mot söndagen kände jag att det var nog, det var dags att bryta och knalla iväg till hotellet som lång ungefär 25 minuter bort. Några tappra galningar fortsatte kvällen/natten, ja dessa skåningar är ett hårt släkte.

Det går förstås inte att nog tacka Thorsten för denna makalösa ölprovning, så väldigt generöst. Maten, umgänget, de olika ölen, ja allt var perfekt. Vågar inte ens tänka på vad han hittar på den dagen då han fyller 75. Tack också till övriga medverkande, ett par nya bekantskaper blev det också vilket alltid är skoj.

Sist men inte minst måste det nämnas att fläsksvål är alldeles fantastiskt gott till öl, ja vad vore livet utan fläsk?

Efter det episka ölkalaset hos Thorsten var det skönt att sova några timmar på hotellet innan det var dags att se vad söndagen kunde tänkas bjuda på. Hotellfrukostar har jag sedan länge tröttnat på så den bommades medvetet, nä frukosten blev istället shawarma med pommes, så ska det se ut!

När magen hade fått sitt fanns det några timmar att slå ihjäl innan det var dags att ta flygbussen till Sturup. Vad kunde vara mer lämpligt än att besöka Malmö Brygghus trädgård, Hamnmästaren, som öppnade i maj i år. Det var mitt första besök där, läget är synnerligen centralt, en minut eller så från Malmö Centralstation.

Bakom baren huserade en något trött bartender Anders, som medverkade på lördagens ölprovning. Jag behöver inte ens skriva att servicen var alldeles förträfflig. Tack för det!

Jag hade nöjet att testa fem öl från Malmö Brygghus som jag tidigare inte hade provat, utöver de provades även den riktigt goda Malmö Hop-Man IPA som jag tidigare haft glädjen att stifta bekantskap med.

Av de nya ölen blev jag mest förtjust i Malmö Holy Herbert Trippel, där snackar vi om en farligt läskande öl som dolde sina 9,3% riktigt väl. Vete, kryddor, hö, lite peppar samt oregano. Uppfriskande var också Malmö New Pale Ale, riktigt fräsch och lättdrucken med en hel del humle, grape, ananas och mango.

20 öl har de på fat på Hamnmästaren liksom drygt 100 olika flaskor av varierande öltyper. Bland flaskorna noterade jag väldigt få danska öl. Undrar om/när Mikkeller och Malmö Brygghus gör ett samarbetsöl? En sak som verkligen uppskattas är möjligheten att kunna köpa de olika fatölen på antingen 20- eller 40cl. Så borde det vara på fler ställen.

Jag var förstås också lite lätt sliten på söndagen så valde att stå vid baren, hade ingen ork att sätta mig utomhus i trädgården. Enligt uppgift finns det 340 platser utomhus, liksom 75 inomhus. Huset är nyrenoverat och riktigt fint. Mitt nästa besök kommer förstås att bli längre, då ska även maten provas.

Önskar Hamnmästaren all lycka, samtidigt som jag tycker att ett liknande ställe behövs i Stockholm. Jag är nog inte ensam om att tycka att Skåne just nu är den ölmässigt mest intressanta delen av Sverige just nu.

Jädraås Bryggeriär ett bryggeri som det sällan talas om. Ett gott samarbete har de i alla fall med NK i Stockholm, något som märktes extra tydligt tidigare i somras då tre samarbetsbrygder lanserades.

Två av dessa, Jädraöl NK Saluhalls FIPA och Lager är på 3,5% så de finns att köpa på hyllan på NK, Jädraöl NK Saluhalls IPA får man vackert dricka inne på baren på NK då den är på 6%. Något som jag passade på att göra i lördags då jag var på en liten shoppingtur.

Ölet var lätt disigt koppar med en stort och fast skum. Doften var ganska diskret, inte så humlig som man kanske kunde förvänta sig. Lite grape, karamell och en lätt blommig humlighet fanns det dock. Smaken bjöd inte heller på några jättesensationer, förutom en lätt humlighet fanns där karamell, lite såpa och grape. Avslutningen var medelbitter. (noterbart är att jag fick ett glas vatten till ölet utan att ens behöva fråga om det, det sker verkligen inte dagligen så plus till Ölbaren på NK för det)

Ok, nu kanske jag förstår varför det inte pratas så mycket om Jädraås Bryggeri, deras öl är överlag väldigt snälla. Klart drickbara i de flesta fallen även om de inte lämnar några större intryck.Vissa är försiktiga generaler och andra är mer offensiva, kanske är lika bra att det är så? Finns något för alla så att säga.

Något som det talas förvånansvärt lite om är Ölbaren på NK, det är ju riktigt trevligt att kunna dricka en öl efter att ha flanerat omkring i varuhuset. Stället hittas i varuhusets bottenvåning, intill saluhallen. Flaskan som köptes vid baren kostade 65 så överprissatt kan man inte kalla det. Maten är också stabil och normalt prissatt. I skrivande stund har de ungefär 110 olika öl, det finns alltså något för alla.

Det som talar emot Ölbaren är de udda öppettiderna, när varuhuset är stängt så är även Ölbaren stängt. Några sena kvällar är det alltså inte tal om.

Vill också passa på att meddela att det nu blir ett par veckors semester utomlands, bloggandet får alltså vila. Dock kan jag nästan garantera att det kommer att bli några intressanta ölrelaterade inlägg om resan. Aloha så länge!

Måndag 12/8-2013 lär vara ett datum som jag sent kommer att glömma, det var nämligen då det var dags att inleda årets lite större semesterresa, följande destinationer skulle besökas på knappa två veckor: Tokyo, Honolulu och San Francisco. Galet kan tyckas men det är bara att tuta och köra.

Efter ännu en lugn och skön flygresa var det dags att landa på flygplatsen Narita beläget sex mil från Tokyo. Japan är Japan så att går väldigt effektivt i det landet. Första dagen ägnades åt allmän sightseeing, bland annat besöktes kejsarpalatset grönområden mitt i Tokyo.

Vid kvällningen var det dags för resans första ölrelaterade mål, Bakushu Club Popeye, stället är rankat som nummer ett på Ratebeer så ett besök var givet. Tokyo är en mycket stor stad, med förorter ungefär 35 miljoner invånare. Att åka med allmänna färdmedel är en fröjd, det är bara att lösa ett dygnskort med metron och bege sig iväg. Till en början kan det vara förvirrande med alla stationer men man lär sig snabbt. Taxi fungerar förstås också alldeles utmärkt, åker man inom staden är det dessutom märkbart billigare än i Stockholm.

Bakushu Club Popeye ligger i alla fall centralt om man nu kan säga något sådant om Tokyo. När vi anlände dit kring 18:00 var det fullsatt inomhus, fanns inget annat att göra än att sätta sig utomhus. Tokyo i augusti är varmt, på dagen var det 35 grader samt fukt, på kvällen var det fortfarande 28 grader så det var kanske inte det mesta optimala att sitta utomhus, men vad ska man göra? En kul sak med Japan är att då gäster kliver in på en restaurang uppmärksammas det genom att personalen, eller i alla fall delar av den ropar en välkommen, så också på Popeye. Till och med den jovialiske ägaren, Tatsuo Aoki (det är han som lyses upp på bilden) kom ut och växlade några ord med oss. Önskar verkligen att jag kunde japanska ty japanerna talar helst inte engelska, i de flesta fallen inte alls.

Bakushu Club Popeye ligger på en sidogata mitt i ett bostadsområde, på vardagar har de öppet mellan 17:00 och 23:30. Stället tycks vara mycket populärt, det var som sagt fullsatt under vårt besök, merparten av övriga gäster var japaner. Skulle gissa att det handlar om ungefär 75 sittplatser inomhus, utomhus runt 15. Mellan 17 och 20 är det "happy hour", av de 70 olika fatölen var det ett antal som hade en krona, denna krona betydde att beställde man det ölet ingick det en liten måltid till ölet. Tyvärr hade jag ätit precis innan ankomst så jag var inte det minsta hungrig. Försökte tacka nej till matbiten men det gick minsann inte. Något jag märkt under mina resor till Asien i stort är att asiater älskar att äta, gärna hela tiden känns det som. Maten varierade, i mitt fall med blev det nudlar med biff samt friterade bitar fisk. En något annorlunda typ av "happy hour" dock en trevlig sådan, ja i alla fall om man är hungrig.

70 olika öl på fat var det ja, de flesta ji-biiru, det vill säga japansk hantverksöl. De hade även flaskor med öl speciellt framtagna för denna pub. Utländska öl fanns också, bland annat ett par Cantillon. En gueuze (37,5cl) kostade 1480 yen vilket motsvarar 98 sek. Det är alltid med stor förtjusning ett nytt ställe besöks, särskilt då öllistan är omfattande. De inhemska ölen varierade i pris men glädjande nog var det inte dyrt. Snittpriset kring 50 sek skulle jag tro. Tokyo var överlag betydligt billigare än vad jag hade räknat med, ungefär 20 % billigare jämfört med Stockholm, särskilt den helt suveräna sushin var rejält mycket billigare. Ska man åka till Japan så är det ett bra läge att göra det nu med andra ord.

Jag åker inte till Tokyo för att dricka utländsk öl så kvällen ägnades åt att prova ett antal japanska öl. Med tanke på värmen börjades det med ett par japanska veteöl, Fujuzakura Heights Weizen och Hidatakayama Weizen. Bägge två stabila och stiltypiska, en bra start på kvällen tyckte jag.

Japansk IPA dricker jag ytterst sällan så det var intressant att prova Yo-Ho Aooni, även den stabil. Bra humlad och med en fin fruktighet.

Tyvärr började den långa resan, värmen och tidsskillnaden göra sig rejält påmind. Orkade inte mer än en öl till, det fick bli en öl som är speciellt framtagen för baren, en Black IPA som heter Baird Divine Vamp III. Den kändes tämligen lätt, en del rostade toner och humle men inget spektakulärt. Blev alltså bara fyra öl, sedan var det slutsålt i magen.

Resans stora pinsamhet skedde också vid Bakushu Club Popeye då jag råkade ge motsvarande 10 svenska kronor i dricks, något som man inte ska göra i Japan då dricks inte existerar. Den stackars unga servitrisen blev förvirrad och sprang ut på gatan efter oss. Snacka om att jag förlorade ansiktet, något som jag fortfarande skäms över. Något liknande kommer inte att ske när jag åter besöker Tokyo, för tillbaka vill jag. Bakushu Club Popeye vill jag också besöka igen, ett mycket trevligt ställe som är ett måste om man har vägarna förbi.

Tidsomställning och värme gör underverk, klockan ringde nio på morgonen men först vid 12-tiden orkades det upp. Då det inte ingick frukost i boendet införskaffades en enkel sådan på ett närbeläget Family Mart, passade även på att köpa ett par burkar öl som kostade ungefär 15 kronor styck. Det handlade inte om några exotiska saker, Sapporo Classic och Sapporo Yebisu, ja det var lika bra att ticka av de ölen också då de ändå fanns i butiken. Utöver dessa fanns det ett tiotal andra ljusa lager, inget upphetsande med andra ord.

Tyvärr hann jag inte besöka någon seriösare ölbutik under denna resa, tittar man på Ratebeer tycks Tanakaya Liquor Store vara den bästa butiken i Tokyo, nåväl nästa gång kanske.

Dagen ägnades åt sedvanlig sightseeing i den makalösa staden, bland annat åts det sushi av absolut högsta klass på Pintokona, ett ställe som verkligen kan rekommenderas. Det var så gott att jag lyckades mumsa i mig 18 bitar, varianten med grillad tonfisk var godast, varför finns inte det i Sverige? Riktigt prisvärt också, under 200 kronor.

Innan jag for iväg till Tokyo blev jag tipsad om ett ställe i Roppongi som skulle ha 20 japanska öl på fat, sagt och gjort, ett besök fick det bli, särskilt då det bara låg runt 5 minuter till fots från Pintokona.

Ant n Bee visade sig vara ett litet och välbesökt ställe i källaren på ett hus inte långt från Roppongi Metro Station. Till en början fick vi väldigt trånga platser längs ena väggen men det dröjde inte alltför länge innan ett par platser vid bardisken blev lediga. Något jag noterade innan resan var att de flesta barer i Tokyo öppnar först på eftermiddagen, Ant n Bee inget undantag, dock var deras stängningstid synnerligen annorlunda, 8 på morgonen står det på skylten men numera är det 06 som gäller. Jordens undergång nästa?

20 olika öl hade de på fat, de flesta hade jag aldrig hört talas om vilket alltid är lika förtjusande. Kvällen första öl blev Hideji Mango Lager vilken var lätt men ganska så uppfriskande, en lätt ton av mango kunde anas. Ölen kunde väljas i fyra storlekar, jag nöjde med att dricka små vilka var på ungefär 2,5 deciliter. Värt att notera är att samtliga öl kostade lika mycket, de små glasen gick på 700 yen vilket motsvarar 46 kronor, aningen dyrare än på Bakushu Club Popeye men ändå helt ok. Under kvällens lopp hann det provas 10 olika öl, samtliga godkända men godast var Onidensetsu Chocolate Stout. Tyckte att den var behagligt rostad med sköna toner av choklad.

Ant n Bee är ett ställe som verkligen kan rekommenderas, personalen kunde lite engelska vilket förstås kan underlätta, mat fanns det också även om jag inte åt något denna gången. Skulle inte ha något emot att besöka stället igen, det är väl ett gott betyg?

I övrigt kan jag inte nog hylla fantastiska Tokyo, världens vackraste stad är det sannerligen inte men så otroligt rent och effektivt att man bara häpnar. Dessutom respekterar japaner varandra något som alltför många barbarer i västvärlden sedan länge slutat göra.

Aloha! Det kändes värdigt att lämna fantastiska Tokyo med ANA (All Nippon Airways). Har sällan åkt med ett flygbolag där flygvärdinnorna jobbat så hårt i Economy class som de gjorde på ANA, verkligen en imponerande syn.

Flygtiden mellan Tokyo och Honolulu är inte särskilt lång, drygt sju timmar, däremot är tidsskillnaden mycket stor, nämligen 18 timmar. Avgångstiden var 00:05 natten mot fredagen, landade gjorde kärran strax före 13:00 på torsdagen, lite förvirrande kan man kalla det men å andra sidan är det inte ofta man får chansen att leva en dag två gånger.

Besöket på Honolulu tillbringades främst i hotellet (Sheraton Waikiki) och dess schyssta stränder och pooler. Några utflykter blev det förstås också, bland annat till Pearl Harbor vilket förstås var intressant för en som mig som är mycket intresserad av historia.

Honolulu är inte den främsta öldestinationen i USA men visst finns det öl att dricka. Ungefär 30 minuter till fots från hotellet fanns The Liquor Collection, en helt ok ölbutik med runt 200 olika öl, många från Hawaii. Priserna upplevde jag som lite högre än på fastlandet men för en svensk är det billigt. Exempelvis kostade en Sierra Nevada Hoptimum 3,25 USD för en flaska, det motsvarar ungefär 21 SEK.

Passade på att köpa några flaskor till hotellrummet, något som visade sig vara klokt eftersom det var riktigt trevligt att sitta på balkongen på kvällarna och smutta på en öl eller två. Överallt i Waikiki fanns det också butiker som hette ABC, även de hade en del intressanta öl.

Som alltid då nya städer ska besökas tittas det på Ratebeer före eller under resan. Det högst rankade stället i Honolulu är Kona Brewing Company - Koko Marina Pub, självklart blev det ett besök dit. Ungefär 20 minuter med taxi tog det att ta sig dit från Waikiki. Puben visade sig lika fint vid vattnet, stort och luftigt var det.

Ett par flights blev det liksom två pints. Ölen var som de brukar vara på bryggeripubar, ok men i de flesta fallen inget särskilt. En pizza blev det också, den var god. Av de 10 ölen som provades tyckte jag att Kona Paradise IPA var den godaste. Förstås väldigt färsk med mycket grape och ananas. Har man vägarna förbi är det helt klart värt att besöka Kona Brewing. Servicen var vänlig och snabb, under vårt besök på den tidiga eftermiddagen var det lugnt och behagligt.

Under de fem dagarna i Honolulu hanns det besökas ett ställe till som hade fokus på öl, ja har man 130 fatöl så är man nog rätt intresserade av öl. Yard House Honolulu hette stället. De tycktes vara väldigt populära, särskilt kvällstid. På lördagen var det fullt men på söndagen lyckades ett par platser vid baren säkras. Innan vi fick beställa kollades våra id-kort, till och med undertecknad som i bästa fall kan anses vara bättre begagnad fick visa id-kort vid ett flertal tillfällen.Är man under 21 år får man vackert nöja sig med läsk eller liknande gift.

Ett par för mig okända lokala brygder dracks på Yard House liksom en öl från Deschutes. Av de 130 ölen var många för mig välbekanta men det var inga problem att hitta nya, allt annat hade varit högst förvånande. Dock lyckade jag inte hitta några riktigt ovanliga öl. Ett helt ok ställe det var det om än lite opersonligt. Någon mat provade jag inte.

Av "balkongölen" måste Ballast Point Big Eye IPA nämnas, verkligen härligt färsk och fin. Undrar om vi någonsin kommer att kunna köpa en sådan öl i en vanlig butik i Sverige? Det samma kan sägas om Sierra Nevada Ovila Saison (Mandarin Orange & Peppercorn). Där snackar vi om en riktigt tjockflytande skapelse som påminde om "öllikör", minst sagt en udda och skön öl att sitta och smutta på.

Några allmänna reflektioner om Honolulu:

Hawaii, för många själva sinnebilden av paradiset, så även för mig. Efter att ha besökt Honolulu måste bilden revideras en aning. Visst ligger Honolulu fint vid havet och inbäddat mellan bergen men särskilt vacker är inte själva staden, trafiken är tät med många fula stora vägar. Dock var immigrationen rejält mycket mer avslappnad jämfört med storstäderna i östra USA, tänker då särskilt på New York där det kan vara lite si och så med artigheten gentemot en nyanländ förvirrad besökare. Här kändes välkomnandet genuint och det första passkontrollanten sa var förstås Aloha! Tyvärr hängdes aldrig någon blomsterkrans, Lei, över huvudet, gissningsvis är den traditionen sedan länge förvunnen, turisterna och övriga besökare är helt enkelt för många i dessa moderna tider.

Vid Waikiki, den ack så berömda stranden ligger lyxhotellen på rad, opersonligt som bara den men samtidigt väldigt bekvämt för den som är bestyckad med en hel del dollar. Räkna med att inte kunna tälta på stranden, undrar om någon ens försökt det?

Vårt boende, Sheraton Waikiki, var sannerligen inte billigt med läget går inte att slå. Stort och opersonligt men med bekväma och rejält tilltagna rum, samtliga med balkong vilket var mycket uppskattat, särskilt för öldrickande i all enkelhet.

Japaner överallt, kändes som att butikerna var anpassade till dem med tanke på alla dessa kända, ointressanta och dyra varumärken som Prada, Gucci och allt vad de nu heter. Nä, sådana butiker har aldrig intresserat och kommer aldrig att intressera mig.

Hotellet hade två egna mindre sandstränder där det fanns möjlighet att hyra en solstol eller två, för drygt 10 dollar fick man en. Något som det förstås nappades på, tyvärr nämnde aldrig mannen att prick klockan 17:00 (vi hyrde våra kring klockan 15:30) skulle stolarna lämnas tillbaka för nattförvaring. Ganska så otroligt om du frågar mig, skulle gissa att rätt många hade tyckt att det varit trevligt att sitta/ligga i en sådan och njuta av den vackra solnedgången. Dessutom var man på äkta amerikanskt manér tvungen att skriva under att man inte skulle stämma hotellet om man av någon anledning skulle skada sig medan man låg och jäste i nämnda solstol. De är verkligen inte kloka med alla dessa stämningar hit och dit. Bra är det på att yra om sin stora frihet men vanligt sunt förnuft tycks knappt existera. Ett märkligt och samtidigt fascinerande land är det, USA.

En idé till nästa besök är att hyra en bil och åka runt, nu togs det bara en tur till den närbelägna vulkanen Diamond Head som bjöd på en högst förtjusande utsikt efter en rejält svettig bergbestigning. Trodde ett tag att jag var George Mallony, fast då överdriver jag förstås å det grövsta. Den mannens och andras bravader på Mount Everest är förstås värd stor beundran trots all galenskap det innebär att bestiga berg av den magnituden.

En annan idé är att besöka några av de andra öarna som tillhör ögruppen Hawaii. Hawaii är förresten den senaste nya delstaten i USA (nummer 50), återstår att se om fler följer.

Annars är USA som det är, det mesta kretsar kring pengar. Kändes som att allting kostade extra, dessutom har de den trista ovanan att ange priser utan skatt, hur svårt kan det vara att ange totalpris på en vara direkt? Det kan ju inte vara så att skatterna ändras dagligen, i det fallet hade jag förstått det. Dessutom gillar jag inte systemet med att ge dricks i tid och otid, kan det inte vara som i fantastiska Japan där dricks inte existerar. Aningen naivt tycker jag att folk ska ha en skälig grundlön och sedan kan man ge dricks i de fallen som det verkligen förtjänas.

Mahalo för att du tog dig tid att läsa! Ha en bra dag!

Dags för resans sista stopp, San Francisco, en stad som jag första gången besökte 2004. Lite skämmigt är det att skriva att då dracks det förmodligen noll öl från ett seriöst bryggeri, riktigt så blev som tur var inte fallet nu under mitt andra besök i "SF".

Ibland har man flyt, som att nya Mikkeller Bar SF hade öppnat bara någon vecka innan vår ankomst till SF. Vi anlände till SF sent på måndagen, så då blev det inga öl. Däremot var vi uppe relativt tidigt på tisdagen, efter lite sightseeing och en synnerligen sympatiskt frukost på In-N-Out Burger var det dags att ställa in siktet och knalla iväg till först City Beer och sedan till Mikkeller Bar.

City Beer såg ut vara att intressant ställe, en ölbutik och bar under samma tak. Denna gången dracks det inga öl på plats, däremot köptes några flaskor. Om jag åker tillbaka till SF i framtiden kommer City Beer ägnas lite större uppmärksamhet, stället var intressant. Gillade kombinationen bar/ölbutik samt den snabba och vänliga servicen.Om monopolet i en utopisk framtid bryts så vore det kul att driva ett liknande ställe. När man är ute och reser är det omöjligt att inte jämföra priser, ett sexpack Sculpin för 16 USD, kan det vara något? En nackdel med flyget är att man inte kan ta med sig hur mycket som helst. En idé vore att gäng ölnördar bokar en container eller två och sedan håller tummarna att tullen inget märker.

Nå, från City Beer var det inte långt till Mikkeller Bar, runt 6-7 minuter bara. Värt att notera är att Mikkeller Bar SF ligger i stadsdelen Tenderloin, en del av SF med högst koncentrat av "pundare". Har faktiskt aldrig besökt en stad med så många uteliggare samlade på samma plats, obehagligt att det ska behöva vara så.

Direkt då dörren öppnades till Mikkeller och det klevs in glömdes dock pundarna bort. Stället var förstås väldigt fräscht och modernt med en tilltalande design. 12:00 öppnar de, vi var där strax efter 13:00.

Vid baren satt det några gäster i övrigt var det lugnt. Föga förvånande var alltså servicen både snabb och trevlig. Snubben som serverade oss tycktes vara ölkunnig och han var nyfiken på hur de andra två Mikkeller barerna i Köpenhamn var. En skillnad som direkt noterades var att i SF var matutbudet större, fem olika ostar beställdes av undertecknad, ost och öl fungerar alltid.

Ölutbudet var förstås riktigt bra, en bra bladning av öl från Mikkeller och andra. För en svensk var priserna inget att tjafsa om men jag har läst att jänkarna tycker att det är dyrt på Mikkeller Bar SF. Runt 10 öl provades, samtliga på fat förutom en flaska Mikkeller SpontanPeach. Sistnämnda kostade 24 USD och smakade bra, dock kan jag inte påstå att jag kände av någon aprikos. En bit kvar till Cantillon Fou Foune är det. Blir intressant att följa utvecklingen för denna första Mikkeller Bar utanför Danmark, undrar vilken som blir bar nummer fyra?

Ett för mig helt okänt öl som tilltalade mig mycket var Ninkasi Total Domination IPA, en sådan där härlig färsk och välhumlad amerikansk IPA som knappt går att finna hemma. Tiden på Mikkeller bara flöt iväg, hade lätt kunnat stanna några timmar till men det var nog trots allt klokt att ta lite paus på hotellrummet.

Kvällen avslutades sedan på ett stimmigt och ungdomligt Magnolia Pub and Brewery. Magnolia visade sig vara ett relativt litet och populärt ställe. Fanns inga lediga sittplatser så det var bara att stå upp och betrakta skeendet. Fyra av deras egna öl provades, föga förvånade vann Magnolia Proving Ground IPA lätt jämfört med Saras Ruby Mild, Kalifornia Kolsch och Weather Report Wheat. Hipstervarning på Magnolia trots det värt ett besök.

En sista öl blev det på hotellrummet, en IPA som jag köpte på City Beer, ännu ett för mig okänt bryggeri, Lakefront Brewery. Lakefront IPA tilltalade mig, färsk med mycket humle, kåda och ananas. Bra balanserad och mycket drickvänlig, god öl helt klart.

Den sista dagen i San Francisco (förutom hemresedagen) började med lite sovmorgon innan det var dags att bege sig ut och äta tidig lunch på ett café med ekologisk inriktning. När väl det var avklarat blev det återigen ofrivillig motion i de branta backarna, fast mestadels gick det nedåt då siktet var inställt på Healthy Spirits 15th, en butik med inriktning på öl och bourbon.

Tyckte helt klart att den var en trevlig butik med ett stabilt utbud av öl, både inhemska och utländska, i synnerhet då belgiska. Nu var jag väldigt defensiv med ölinköpen under denna resa trots att jag hade möjlighet att ta med mig två resväskor ala 32 kg. Några Russian River och en FiftyFifty Imperial Stout köptes i alla fall.

Från Healthy Spirits var det en promenad på 10 minuter, sedan framme vid Toronado, ett ställe som var nummer ett bland de ställen i SF som jag ville besöka. Skönt nog öppnar de redan vid 11:30 varje dag, vi var på plats kring 13. Ett handfull gäster då så det var lugnt och skönt. Läser man annars på Ratebeer så verkar det senare på dagen vara riktigt högljutt, något som jag inte alls var sugen på att uppleva denna gången.

Toronado har på klassiskt amerikansk manér en lång bardisk. Särskilt stort är det inte, toaletterna helt nedklottrade, jag bidrog med en autograf jag också.

Kvinnan bakom bardisken var en riktig karaktär, svor som en borstbindare och var allmänt "speciell". Kanske inte direkt kaxig med något åt det hållet. Dock får hon pluspoäng för att hon kallade mig för "darling". Snabb var servicen så där går det inte att anmärka på något. Helt klart tycks de ha gott självförtroende på Toronado.

Nå det viktigaste i en bar är förstås utbudet, Toronados fatöl går det inte att klaga på. Priserna var så löjligt låga att man bara häpnade, vad sägs om Russian River Pliny the Elder för fem USD. Ordinarie pris var sex men nu var alla fatölen prissänkta med en dollar då puben firade år. Flaskölen hann jag inte ens titta på, nästa gång om det nu blir någon nästa gång.

Pliny the Elder var förstås fantastisk även om den inte riktigt var lika god som första gången jag drack den för något år sedan. Vidare dracks Russian River Damnation, Ballast Point Brother Levonian Saison och Heretic Evil Cousin. Av dessa tycker jag att det sistnämnda var den godaste, så härlig färsk och fruktig som bara en amerikansk IPA kan vara i USA. Mer än så blev det inte, man får helt klart anpassa sig till sitt resesällskap. Hade jag varit där med en ölnörd eller fler hade det suttits åtskilliga fler timmar. När Toronado lämnades var det lite mer livat även om det långtifrån var fullsatt.

Innan Toronado lämnades passade jag på att köpa med mig en flaska Firestone Walker PNC, en Imperial Stout som släpptes i slutet av förra året. 25 USD kostade flaskan. Finner det mycket sympatiskt att man kunde köpa med sig flaskor, så borde det vara på fler ställen. Noterbart är att det tycks vara helt ok att ta in en hund på Toronado, kan ju vara värt att veta om man någon gång planerar att åka till Kalifornien med en hund.

Vad ska då Toronado få för skolboksbetyg? Gammal som jag är så kör jag med 1-5, betyget blir nog trots allt 4,5. Helt klart är det ett väldigt stabilt ställe med fint ölutbud, låtvara att jag inte ens kikade i flasklistan.

Kvällens avslutades sedan på en restaurang nere vid turistghettot Fishermans Wharf, där dracks det inget speciellt. Det sista ölet på amerikansk mark blev en från Nya Zeeland, Yeastie Boys Gunnamatta. Flaskan dracks på hotellrummet. Ölet var mycket speciellt, påminde en hel om den finska påskdrycken "sima". Mycket jäst, citron, "såpa"och torkad frukt. På något sätt höll det hela ihop och ölet var helt ok.

Dagen efter ville ödet inget annat än att det var bara att bege sig till flygplatsen och flyga hem med det välbekanta skandinaviska flygbolaget, en flygning som förövrigt var nummer 300 för mig under 2000-talet. (är man även flygnörd så är man). På hemresan dracks det bara champagne och calvados, ja ibland är livet synnerligen hårt. Irriterande nog har jag fortfarande inte åkt med ett flygbolag som serverat god öl. Lufthansa ska dock ha cred för att de varje år kör Oktoberfest på utvalda långflygningar.

I det stora hela var det en kul liten avstickare, Tokyo imponerade mest på mig. Som bonus så besöktes där ett par intressant barer med bra öl. Honolulu var helt ok, fast inte så fantastiskt som man kanske kan tro. San Francisco är som det är, hade det inte funnits så många bra ölställen hade jag inte blivit så imponerad. Staden har stora grupper av hemlösa vilket jag tycker är beklagligt, USA är för rikt för att det ska behöva vara så. Ölstatistiken säger att det blev prick 60 nya öl under resan, riktigt lugnt med andra ord. En del gamla favoriter slank också ner, det går liksom inte att låta bli då utbudet är så fint.

En viss mättnad infinner sig alltid efter en resa även om jag redan på flyget mellan SFO och CPH började fundera på nästa. Återstår att se vad det kan tänkas bli, ett dygn i Köpenhamn i slutet av oktober räknas knappt då det går på rutin som man brukar säga.

Sveriges bästa utbud av folköl?

3 Fonteinen Framboos, rating 3000

En besvikelse, Omnipollo Nathalius

Medaljregn

En oväntad gåva

Christianssand Brygghus

Patricks Pub, Kristiansand

Några öl på BrewDog, bl a Sink the Bismarck

Öl i Tel Aviv, del 1

Öl i Tel Aviv, del 2

Nordkoreansk Taedonggang och några andra rutinöl

Öl i Tel Aviv, del 3

Ölkalas i Malmö

Ett kort besök på Hamnmästaren, Malmö

Ett besök på Ölbaren NK Saluhall

Bakushu Club Popeye, Tokyo

Ant n Bee, Tokyo

Öl i Honolulu

Mikkeller Bar SF

Toronado, San Francisco